Mina första världscupstävlingar är nu avklarade och jag är några erfarenheter rikare.
Startade i fredags med att känna på sprintbanan och testa vilka nyckelpartierna var. Körde också ett testlopp där jag åkte in på åktiden 2:27.
Kroppen kändes riktigt pigg och jag såg verkligen fram emot att starta på lördagen utan att egentligen veta hur mina konkurrenter åker.
En del av dem hade jag sett på träningen innan men det var fortfarande en stor osäkerhet i hur jag skulle stå mig.
Klassifisering
Dock började det lite innan det med klassning för mig.
Jag berättade tidigare om att vi har ett klassningssystem inom de flesta para-idrotter.
Inom längdskidor och sit-ski har vi klasser från LW10 till LW12 med halvsteg mellan varje där LW10 har stört funktionsnedsättning och LW12 minst när man utgår ifrån sporten. Så det säger egentligen inte så mycket om skadan utan mer om vilken funktion man har som gynnar eller missgynnar skidåkningen.
Klassningen görs sedan om till procent för att få det så rättvist som möjligt.
Jag fick då genomgå en undersökning där de fastställde vilken funktion jag har i benen, höfterna, ryggen och magen.
Efter undersökningen så kom de fram till att jag skall klassas som LW11.5 (96%) vilket förenklat kan beskrivas som att jag har bra men inte full funktion i höfter och bål men inget i benen. Vilket kändes rimligt för oss och vi valde att acceptera det.
För att ni skall få lite mer förståelse kring uträkningen sen så betyder det att jag kan åka på 100 sekunder och en LW12:a måste åka på 96 sekunder för att vi skall få samma tid. I resultatlistorna står det för oss ”delta” istället för ”tid efter” och detta betyder hur mycket fortare en åkare måste åka för att vinna uträknat efter sin procent och klass.
Sprint på lördag
När det så var dags på lördag och jag stod på start för sprintprologen så kändes det fortsatt bra.
Vädret och snön var likvärdigt från dagen innan och jag tyckte att jag hade bra koll och väldigt bra skidor.
Men då kom tävlingsnerverna fram rejält.
Åkte in i första kurvan lite väl aggressivt och låg halvvägs nere i snön och tappade mycket fart. Efter ca halva loppet gör jag samma misstag igen efter att jag varit alldeles för spänd och tappade all fart upp i den långa backen på banan. Hittade ändå tillbaka helt okej tycker jag efter det men då hade jag redan tappat för mycket för att ha någon chans att gå vidare. Jag åkte in på åktiden 2:49 vilket med min procent blev 2:43 (sluta på 22:a plats), 28 sekunder efter snabbaste tiden.
En bedrövlig känsla till att börja med men det var mycket runt om som var nytt för mig och gjorde att tävlingsnerverna kom fram lite mer än jag hoppats men tar ändå med mig en positiv känsla av att när jag väl åkte lite mer avslappnat så gick det fort. Samtidigt vet jag att jag åkte riktigt fort dagen innan på träning så med lite fler tävlingar i kroppen så kommer det bli bättre.
Medeldistans på söndag
Dagen efter var det dags för 7.5km. Jag hade med mig från dagen innan att jag skulle göra allt för att åka avslappnat istället för att stressa.
På morgonen slog vädret om från -10 till +10 på kort tid vilket gjorde val av skidor etc lite mer problematiskt.
Många som har neurologiska skador har också problem med termostaten i kroppen för att reglera värmen. Jag brukar få en del problem med att jag blir väldigt varm när det är hastiga väderomslag från kallt till varmt så det gjorde också att loppet blev extra tufft. Så det var bara att kavla upp ärmarna och bita i.
Snön höll ihop bra men blev lite mer som potatismjöl. Då mina klackar till bindningarna, som fäster kälken bak, krånglat lite så valde vi ändå att fortsätta gå på mina fischer-skidor då snön fortsatt höll ihop och var relativt kall. Halva banan låg i solen och halva i skuggan vilket gjorde att vi hade två helt olika fören. Jag valde att gå på det lite varmare och få bättre där. Dock märkte jag när loppet drog igång att jag var tvungen att staka långa partier även där det gick utför medans många av konkurrenterna kunde glida. Så loppet blev riktigt tufft men kände mig pigg så försökte hänga med så gott det gick. Slutade 26:a och kände mig ändå väldigt nöjd med det resultatet med tanke på förutsättningarna och att föret blev väldigt tufft för mig.
Långdistans 15km på tisdag
Startade tisdagen med att det återigen hade kommit in en värmebölja över Canmore. Dock inte lika varmt som i söndags men ändå +3.
Snön var ungefär lika som i söndags och höll ihop bra. Vi valde att byta skidor till Madshus propulsion istället. I jämförelse med fischerskidorna så gick de kanon längs hela banan och var betydligt mer följsamma i spåret. Det var betydligt lättare att hålla hög fart runt kurvor men även i de raka lätta partierna. Vallarna hade också gjort ett kanonjobb på morgonen och fixat ett så optimalt glid för dagen som jag kunde ha.
Tidigare på morgonen hade jag känt av ryggen och var osäker på om det skulle bli någon start. Men jag åkte upp för att prova men väl på uppvärmningen kände jag att ryggen inte höll alls och att jag inte skulle kunna ge mig själv någon rättvisa med att ställa upp så det var bara att kasta in handduken och gilla läget.
Summerat för tävlingarna så känner jag mig väldigt positiv inför framtiden. Jag har tagit mina första världscupspoäng och känner att jag kommit igång bra. Vi har ett riktigt bra lag med Zebastian Modin, och guiden Johannes Andersson, som lyckats komma på pallen på alla 3 tävlingar hittills, förbundskapten Linda Andersson som har koll på allt och fixar det vi behöver samt Stefan och Petra Holmbom som ser till att vi har de bästa skidorna.
Nu väntar några dagars träning här för mig och att heja på Zebastian när han kör skidskytte innan vi åker hem till Sverige igen.
Foto: Petra Holmbom
Leave A Comment