När man lever med en funktionsnedsättning som påverkar en stor del av kroppen, benen i mitt fall, så glömmer man ofta bort att man också kan skada sig och få samma problem som alla andra. Jag har ofta känslan av att; ”jag är redan skadad så jag kan inte bli mer skadad eller sjuk”. Under den senaste veckan har jag känt av luftvägarna mer och mer och försökt hålla tillbaka träningen lite för att spara luftvägarna men det är svårt. Känner mig bra återhämtad och väldigt pigg så vill köra på med intervallerna men luftvägarna är raspiga och slitna precis som vid astmaproblem fast som aldrig släpper. Jag har sedan jag var liten en del problem med astma men har hela tiden, sedan jag blev vuxen, försökt låta bli att ta mediciner för det. Jag kanske måste inse att det är dags att tänka om kring det?

Träningen sista veckan har bestått mestadels av lugna pass med fartlek och något enstaka lite längre tröskelpass. Jag har på varje pass, för ovanlighetens skull, haft sällskap av familj och vänner. Sjukt inspirerande att få ha sällskap med sig och att kunna diskutera skidåkning under fartlek-passen. Det har också kommit en hel del blötsnö runt Borlänge med plusgrader så spåren har varit nästintill obefintliga och snön har varit tung och väldigt skitig så jag har kört en hel del med mina gamla träningsskidor (en äldre variant av dessa Salomon skate). De funkar bra att träna på då de är lätta att få med sig (följsamma) men ”nyper” lite för mycket i snön för att tävla med i kälken så jag använder de mycket på träning när snön är lite skitigare.

Nu väntar lite vila i Värmland, på Hammarö, för att fira nyår hos min syster.