Det här inlägget har fått dröja lite för att jag behövs samla mina tankar och försöka hitta tillbaka till tävlingsformen igen efter en bedrövlig vistelse i Tyskland.
Hela Tysklandsvistelsen har känts ganska nattsvart precis som skogen vi tävlat i.

Efter förra inlägget då allt bagage, utrustning och rullstol tappats bort av flygbolaget så fick jag det tillslut lagom till att precis kunna genomföra den andra tävlingen i Oberried.
15km tuff tävling på en bana som inte alls var godkänd för oss att köra. Den var både för brant uppför som utför. Dessutom var kanske inte vädret helt gynnsamt för mig då det var väldigt varmt och blött. Skidorna sjönk ganska mycket i vissa partier av banan och stavfästet var nästan obefintligt trots mina dasslock till trugor. Dock var det inte så mycket att göra åt det utan bara gilla läget och köra ändå. Det är ju ändå samma bana och samma förhållanden för alla tävlande. Jag valde att köra på mina madshusskidor och vallarna hade gjort ett fantastiskt jobb då skidorna gick väldigt bra. Jag öppnade loppet väldigt kontrollerat och hade bestämt innan att hitta min fart och inte stressa. Gick in efter första varvet på en 18 plats och kände mig pigg. Såg att de andra startande runt mig gick ut med en hiskelig fart men stumnade ganska rejält redan efter ett varv. Så jag började plocka placeringar speciellt på de lite mer lättåkta partierna. Sen hände det som inte fick hända. Jag gick in i en snabb kurva där det inte fanns spår och bara kände hur kälken helt plötsligt försvann under mig. Först kändes det som att både skidor och stavar gick sönder men när jag såg att allt var helt var det bara att försöka fortsätta loppet. Efter ca 200m till så märkte jag att axeln inte kändes bra och att armen började domna bort. Så efter ytterligare ca 200m så var det tyvärr bara att kasta in handduken och bryta loppet.

Efter att jag hade brutit loppet så bestämde vi tillsammans med läkaren på plats att det var bäst att åka till sjukhuset och kolla så att inget var allvarligt då känseln inte kom tillbaka i armen. Kan inte säga annat än att Tyska läkare är lika noggranna som man kan tänka sig så efter 3st röntgenomgångar så konstaterades att alla ben var hela och att det var mjukdelsskador i axeln som troligen gjorde att nerven kom i kläm. Så ingen fara att träna/tävla igen på det så länge det inte gjorde för ont.

Så ett lätt pass på måndagen och sedan testa att köra sprinten i tisdagen.

Väl på tisdagen kändes både jag och utrustningen riktigt bra. Jag låg bra med i prologen ända in i sista 90graders-kurvan där för många innan mig hade trillat och det blev riktigt löst i snön så skidorna skar i en grop som hade bildats och jag gjort en 360 tappade för mycket fart och det var kört att ta sig vidare till semi.

Det jag tar med mig från Tyskland är att jag kan åka riktigt fort när jag väl håller mig på skidorna och saker runt mig inte strular för mycket.
Så nu är det bara att ladda om ordentligt för tävlingar i Voukatti, Finland om ca en vecka.