Förra veckan kom jag igång och började använda mina Twinskin på allvar. Fischers nya vallningsfria skidor. Sedan dess har jag använt dem varenda klassiskt pass. Vilket framsteg!
Riktigt roligt också. Som elitåkare skulle jag ju inte tävla med dem eftersom glidet är sämre mot min tävlingspar. Men som träningsskida (eller till tävling för motionär) är den perfekt. Speciellt i fören runt nollan när det är svårt att valla. Så himla bekvämt att bara kunna sticka ut och inte behöva fundera!
Möjligen att de funkar mindre bra när det är riktigt kärvt, mycket nysnö eller kanske blåis, men i vanligt vinterföre, nollföre eller några plus var de riktigt bra, även att köra intervaller med.
Så en stor rekommendation för till alla som inte älskar att valla med klister.
De glider helt ok. Bara inte lika bra som ett par riktigt bra tävlingsskidor.

image

Efter att jag varit lite hängig torsdag, fredag blev det alltså ingen start i Holmenkollen i söndags. I fredags kväll tog jag efter rekommendation från både tränare och läkare beslutet att det var onödigt att ta någon risk med tanke på kommande helgers tävlingar. Ett beslut som kändes vettigt och riktigt då. I några timmar. På lördag morgonen vaknade jag upp pigg och alldeles för frisk. Något jag naturligtvis borde varit glad för, men inte lyckades särkilt bra med. För ska jag vara ärlig hade jag big-big ångest hela lördagen och halva söndagen innan loppet var kört. Varför körde jag inte? Jag var ju för sjutton frisk! Och som jag hade velat åka. (Just den där tävlingen!) Tyvärr lite för sent.

Men men. Jag antar att det är lärorikt på något sätt det med. I att acceptera sina beslut. Vare sig det var rätt eller inte. För det vet vi ju egentligen inte.
Och så försöker man påminna sig om att det bara var ett lopp bland alla andra lopp. En tävling bara.
Herregud. Att en tävling kan innebära så mycket känslor. Fortfarande.
Det tog någon dag innan jag förmådde blicka framåt och släppa min förtret. Att det blev som det blev.
Men i går var den i alla fall tillbaks. Lusten att blicka framåt.
Skönt.
För det ska bli riktigt riktigt skoj att få åka i Falun i helgen. Onekligen.
Redan igår på intervallerna kom VM-minnena fram, med en massa nostalgi.
Även om det aldrig kommer komma i närheten av den stämning som var i fjol, som kommer det nog att bli riktigt roligt att komma tillbaka i alla fall.

Så himla skönt att det kommer nya chanser.
Och så himla skönt när man får tillbaks förmågan att blicka fram emot dem.