0251-131040 (08-16)|info@skistart.com

Ante Furuberg

Följ min väg emot OS/Paralympics

SkiErg-Intervaller

Hej!

Senaste tiden har jag kämpat en hel del med min utrustning. Så som med många para-idrotter så kör man med specialbyggd & specifikt anpassad utrustning vilket gör att direkt de går sönder eller behöver servas på något vis så tar det oerhört lång tid och är oftast väldigt kostsamt. Nu under samma vecka så gick både rullskidorna och cykeln sönder. Rullskidorna såpass mycket att de inte går att åka på alls. Lämnade in dem på lagning hos en firma här i stan och efter mer än 3 veckor så visade det sig att de inte kunde laga det åt mig. Så nu får jag försöka lösa det via han som byggde den åt mig istället men då vara tvungen att åka en bit för att få det lagat. Cykeln kan jag i alla fall fortfarande använda vilket är väldigt skönt.

Utöver det har jag börjat köra intervallträningen inomhus, för att fortfarande kunna staka, på SkiErg. Det är sjukt tråkigt men funkar ändå bra.
Körde exempelvis i söndags ett maxintervallpass med (2min max, 2min vila följt av 20s/40s x 6) x 2. Målet är att köra setet tre gånger men var helt slut efter två set så denna gången fick det räcka. Väldigt bra pass för att få mjölksyran att spruta.

Då vi fortfarande inte har fått någon större information från förbundet om landslaget och läger där har jag bestämt att nästa helg köra eget miniläger med min tränare uppe i Idre.
Då blir det fredag till måndag med dubbla pass för att försöka sparka igång min trötta kropp igen nu när säsongen närmar sig.

 
By |oktober 9th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Att ta nästa steg

Att ta ytterligare ett steg i sin idrottskarriär är inte alltid så lätt. Det kräver ofta en hel del uppoffringar och förändringar i livet.
Jag kom i våras till en punkt där jag kände att jag behövde göra en del för att kunna öka belastningen och fortsätta att utvecklas på flera plan.

Jag har under åren hela tiden försökt hitta nya sätt att kunna ta nästa steg och hitta nya lösningar för att kunna fortsätta att utvecklas och nå mina mål att ta de där medaljerna.
Cyklingen är en sådan tydlig förändring jag gjort i år för att kunna avlasta kroppen mer och höja träningsmängden utan att slita så mycket mer på kroppen. Jag har också sett över min boendesituation och det gjorde flyttlasset gick för någon månad sedan upp till Högbo och hoppbackarna i Falun. Där har jag bra träningsförhållanden direkt utanför dörren under alla årstider. Det är nära till gymmet och skidspåren på Lugnet ligger bara några hundra meter ifrån. För att klara av att ta nästa steg försöker jag ta bort så mycket friktion som möjligt och se till att förutsättningarna är tillräckligt bra hela tiden.

En annan sak som sällan pratas om inom idrotten på ett bra sätt (tycker jag) är den mentala biten. Som i övriga samhället börjar detta, som tur är, förändras. Jag har länge dragit mig för att göra något åt detta då jag varken trott att jag behövt eller vetat om vart jag vänder mig. Efter mycket om och men så tog jag till sist tag i det efter att ha haft en hel del sjukdoms- och skadeproblematik under våren och sommaren. Där har vi börjat titta på metoder för att mentalt ta bort friktionsmomenten och få idrottandet och livet i övrigt att fungera bra. För om det inte fungerar så är det också otroligt svårt att prestera bra. Om man irriterar sig och tänker att allt skiter sig för att man råkar knäcka en stav, en skida eller stå längs med vägkanten i regn med den där punkan så är det otroligt svårt att prestera under såväl träning som tävling. Därför behöver man hela tiden hitta sätt så att allt det bara bli små vägbulor istället för ett helt berg att passera.

En annan stor förändring som hänt är att jag, Christian Hedberg (Para ishockey) och den tvåfaldiga Wimbledonmästaren Stefan Olsson har startat ett projekt för att främja varandras elitsatsning. Så ni lär se mer om det framöver.

 

 
By |september 6th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Sjukdomar och avhopp

Hej!

Mina sjukdomar denna sommaren tycks bara avlösa varandra.
Jag har fått några riktigt bra veckor med träning i följd men aldrig mer än 3 veckor innan jag blivit sjuk igen.
Senaste 5 åren har jag i princip varit helt skade- och sjukdomsfri men denna sommaren tycks allt komma på en gång.

Jag var på landslagsläger i Torsby för två veckor sedan för att komma igång igen och kände att jag började känna mig pigg.
Körde inte några hårda pass och valde att köra ganska korta pass för att se så jag var helt okej igen efter överträningen som kommit några veckor tidigare. Jag kände mig piggare och piggar för varje dag och när jag kom hem kände jag mig helt återställd och det var skönt att kunna köra på igen.
Sen kom nästa smäll med kräksjuka, förkylning och hosta. Den har nu varat i en vecka och hostan vill inte riktigt släppa. Jag hoppas på att kunna rulla igång igen lite lätt under helgen. Men samtidigt måste kroppen kännas bra innan det är någon idé att gå på igen.

I övrigt så har jag varit och hyllat min gode vän Stefan Olsson i fredags, på torget här i Falun, för vinsten i Wimbledon. Så otroligt stort att vinna världens finaste tennistävling två år i rad. Jag ser fram emot våra kommande samarbeten för att ta ytterligare ett steg gemensamt!

Fick också besked igår att vår förbundskapten slutar på grund av dåliga anställningsförhållanden.
Det gör mig otroligt besviken på förbundet som inte alls tycks tänka på kontinuitet och stabilitet för oss aktiva att kunna utvecklas och satsa på riktigt.
Jag skall inte här uttala mig för mycket om vad jag tycker om hela denna härvan men kan inte annat än säga att jag tycker att det är otroligt tråkigt och riktigt dåligt skött av förbundet.
Jag hoppas innerligt att vi snart får en förändring kring detta till det bättre men tyvärr så tvivlar jag.

Själv kommer jag köra på oavsett vad som händer kring landslaget och satsa på inför kommande utmaningar.

 
By |augusti 30th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Träningar, skov, sittsår och ett SM på gånt.

Det var ett litet tag sedan förra inlägget och det beror på att mina skov har avlöst varandra senaste tiden och på det har jag senaste veckan åkt på lite sittsår.
Det är en del nya erfarenheter för mig som tar otroligt mycket energi och kräver en hel del vila utöver det vanliga. När jag inte ligger på mage och vilar så försöker jag hålla igång träningen så gott det går. Fokus har flyttats lite mer från långa pass, för att det inte skall bli värre, till lite kortare (runt 2h) med mer kvalitet och fart.

Detta är också en plan och uppladdning för att få upp formen lite inför nästa veckas SM (om jag kommer kunna starta).
Ja ni läste rätt. Jag skall ställa upp i SM nästa vecka. Då det varken finns snö eller vi har SM i rullskidor så ställer jag upp i fel sport.
Nämligen Cykel (tempo).
Jag är sjukt spänd för hur jag skall stå mig mot cyklisterna men ska göra livet surt för dem, försöka utmana dem på riktigt och visa att skidåkare också kan cykla. Jag ställer inte bara upp för att göra en kul grej utan det är en plan jag har för att få köra fler tävlingar. Som jag varit inne på tidigare så har vi extremt få tävlingar på ett år så känner att jag behöver tävla betydligt mycket mer och då är cykel ett bra alternativ för att inte slita så mycket på kroppen men ändå få tävla och träna på det.

 
By |juni 13th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Paraidrottens utmaningar del 2

Detta är del två i denna bloggserie. Du hittar del ett här.
I denna bloggserie kommer jag att skriva lite om min syn på Paraidrottens olika utmaningar och hur jag ser på dem.
Jag kommer också att göra korta intervjuer med andra paraidrottare, både nya och erfarna utövare, för att försöka få till en så nyanserad bild som möjligt samt prata med andra idrottsprofiler för att se vad de har för tankar och idéer.

Ojämna nivåer
Jag märker ofta när jag träffar andra som är aktuella för en paraidrott upplever jag att det finns ett stort problem, lite som jag var inne på i förra delen, i att de som vill satsa inom en idrott inte får tillräckligt stora möjligheter till detta. Detta kan bero på fler saker där till exempel de som vill satsa tvingas att utöva idrotten tillsammans med de som absolut inte vill satsa. Det gör att motivationen lätt går ner, seriositeten under träningar och matcher / tävlingar inte är så hör och träningstiderna är kanske väldigt dåliga. Det ser ofta ut så att den som vill bli en Zlatan i sin idrott tvingas träna och tävla med korpennivå. Som ni förstår så blir det då väldigt svårt att utvecklas och bli bättre för de som vill satsa.

Brist på ledare
En punkt som jag tycker är otroligt viktigt, för att vi skall kunna satsa på idrott även inom paraidrotten och ta idrottandet / sporten på allvar, är våra ledare. Eller som ofta i vårt fall inom paraidrotten så finns det nästintill inga ledare eller ledare med väldigt liten erfarenhet. Då jag själv varit ledare inom idrotten i nästan hela mitt liv och också en del inom paraidrotten så har jag lärt mig hur otroligt viktigt det är med en bra ledare för att lyckas. En ledare kan höja din prestation flera steg genom små och enkla förändringar men hen kan också stjälpa hela din utveckling. Där motivationen helt kan försvinna och där utvecklingstakten helt avstannar. Tyvärr är paraidrotten inte tillräckligt stor och då bristen på pengar är vår verklighet gör det att det är svårt att locka till sig och att behålla bra ledare.

Fortsättning följer…

 
By |maj 13th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Vårvärmen ger träningslust

Om du såg fram emot att få en fortsättning på förra veckans inlägg om Paraidrottens utmaningar så kommer du få vänta lite till.
Tanken är att sprida ut det lite då det kommer bli ett antal inlägg på ämnet och jag försöker ta in de diskussioner som finns på ämnet.
Så håll ut det kommer fler inlägg snart.

Just nu har vi näst intill högsommarvärme här i Dalarna och vädret ger otroligt mycket energi och pepp till att vara ute många och långa turer.
De flesta inom skidåkningen har redan haft sin semester från träningen på mellan 2 och 4 veckor medans jag istället valt att fortsätta träna på och ta min semester lite senare.
Detta då jag hade bra förhållanden både kring vädret och snön så ville jag fortsätta åka skidor så länge som möjligt och sen har det känns givande och skönt att trappa upp träningen till de längre passen igen efter säsongen. Jag har kommit ut och kört några rullskidspass hittills men då cykelbanor och vägar är så bedrövligt sopade så har jag istället försökt cykla mer då det är lättare att ligga ute i vägen på cykel. Passen har varierat och jag har inte riktigt än börjat köra riktigt så strukturerat som det kommer bli snart utan har bara målet att komma upp i viss intensitet och visst antal timmar per vecka just nu. Istället för att känna en massa måsten så försöker jag njuta av varje pass och köra lite det jag känner för just den dagen och på så vis få ihop bra veckor. Jag försöker också fokusera lite mer på att må bra i träningen och att allt inte handlar om att prestera varje dag utan att bara göra jobbet och njuta så mycket som möjligt av att över huvud taget kunna träna på den nivå jag vill.

 
By |maj 8th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Paraidrottens utmaningar del 1

I denna bloggserie kommer jag att skriva lite om min syn på Paraidrottens olika utmaningar och hur jag ser på dem.
Jag kommer också att göra korta intervjuer med andra paraidrottare, både nya och erfarna utövare, för att försöka få till en så nyanserad bild som möjligt samt prata med andra idrottsprofiler för att se vad de har för tankar och idéer.

Min väg in i Paraidrotten
Paraidrotten i Sverige kom mig tillkänna redan någon månad efter min sjukdomsdebut då min gamla stå-baskettränare från ungdomsåren besökte mig på sjukhuset. Han var väldigt mån om att få med mig i rullstolsbasketen och få mig att känna att jag fortfarande kunde hålla på med det jag gillade som mest, idrott. En kort tid efter det blev jag också värvad till att bli tränare åt ett nybörjarlag i Stockholm med träningar två dagar i veckan. Jag hade ganska höga förväntningar på nivån i klubbens A-lag och en del förväntningar att det skulle vara ganska stor konkurrens. Jag blev redan efter några veckor uttagen till A-laget. Nivån på de som ville satsa var det absolut inget fel på, de höll världsnivå och tränade fokuserat och mer än de få halltider vi hade fått. Dock var uppslutningen på träningarna och i laget ganska varierande men ofta var vi så få som 2-4 personer. Jag kände att det var svårt att motivera mig till att resa 20 mil enkel väg för att träna med 2 andra personer. En stor anledning till det var många gånger att träningstiderna inte passade spelarnas övriga jobb etc. För oavsett om man är en av de bästa i världen och håller en hög nivå så finns det inga pengar inom para-idrotten i Sverige. Vi prioriteras också ofta tyvärr ner gällande halltider etc vilket gör det än svårare att få tillräckligt med spelare till träningar och matcher.

Ojämna och få nivåer
En annan stor orsak som gör det svårt är att det ofta inte finns någon bra nivå inom de olika paraidrotterna för nybörjare eller för de som är väldigt duktiga men inte vill elitsatsa. Ofta finns det ett A- och ett U-lag men där U-laget (utvecklingslag, nybörjare etc ingår ofta här) tränar väldigt lite och i princip inte tävlar eller spelar matcher. Det gör det också svårt för ungdomar att börja med en idrott då klivet upp till elitidrottarna, som är vuxna, är extremt stort och där nybörjarlagen eller nybörjarverksamheterna tävlar för lite för att ge en rimlig chans att komma upp till samma nivå.

Det är tyvärr inte bara rullstolsbasketen som har detta problem utan det finns liknande problem inom all paraidrott jag har varit i kontakt med. Både lagidrott och individuell idrott.

fortsättning följer…

 
By |april 28th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Nytt

Strax innan säsongsavslutningen hade jag förmånen att hämta ut min nya bil. En sprillans ny Hyundai Tuscon från Ra Motor i Uppsala. De har valt att gå in och stötta mig i min satsning under de kommande åren.

Jag är så otroligt glad och tacksam för detta samarbete då en bil för mig är inte bara ett fordon att ta mig från punkt A till B i utan den fungerar också som ett par extra ben. En riktigt bra bil som denna kan hjälpa mig att ta mig till platser som annars skulle vara helt omöjligt. Som para-skidåkare är jag beroende av att lätt kunna ta mig så nära spåret som möjligt utan att köra fast. Rullstolen är inget alternativ då det knappt går att åka i snö och då är det smidigt med denna bil som tar mig ända upp till snön.

Vill du/ni stötta mig i min fortsatta satsning mot Peking 2022 och synas på bilen så hör av dig till mig via mail eller sociala medier.

Jag har också under helgen köpt en ny landsvägscykel med stöd från stiftelsen Active Life Foundation. Det är en stiftelse som du som varit medlem i en idrottsklubb när du skadade dig kan du söka stöd för operation, rehabilitering och/eller hjälpmedel. Jag har insett under senaste åren att jag behöver ett så skonsamt sätt som möjligt kunna träna mängdträning då att enbart köra rullskidor på sommaren blir lite för slitsamt för axlar och armbågar. Cykeln är byggd så att jag får använda mig av samma muskelgrupper men på ett skonsammare och mjukare sätt. Vi får se om det kan bli någon tävling i cykel framöver men än så länge är inget bestämt.

I övrigt så njuter jag just nu så mycket det går av de sköna morgonturerna i solen och värmen men fortfarande med relativt kall och fin snö. Kan inte vara så mycket bättre än såhär!

 
By |april 17th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Varmt och fint (med knäckta skidor)

Den senaste veckan, som de flesta som bor i mellersta Sverige kanske märkt, har varit helt fantastisk vädermässigt. I Dalarna har vi haft riktigt soligt och mellan några minusgrader på mornarna och några plusgrader runt lunch. Jag har försökt passa på att köra så mycket träning som möjligt ute i snön så länge snön får vara kvar. Vi har fortfarande ca 50cm kvar ute i terrängen så det är gott om snö och riktigt hårt och fint i spåret. Vissa dagar har snön varit som betong. Detta medförde dock att jag häromdagen råkade knäcka ena skida ganska rejält när jag kom i ett litet gupp som blivit i spåret. Ibland är det inte mycket som behövs för att en skida skall gå av. Som tur är har Skistart nu riktigt bra priser på massor av bra skidor så kanske får införskaffa ett par nya träningsskidor. Fick också i veckan hoppa in spontant och ge lite staktips när jag åkte på några från Domnarvets Goif uppe i Bergebo. Alltid givande och kul att kunna ge lite tips.

Planen inför nästa säsong börjar ta form och jag kommer göra en del förändringar kring både tävlings- och träningsupplägg men då allt inte är helt klart så tänkte jag återkomma allteftersom med mer information kring vad som kommer hända under det kommande året. I vilket fall kan jag säga att det kommer bli spännande med många små och stora mål.

Den närmsta tiden kommer jag som sagt fortsätta att försöka få in lite mer mängdträning på snö och njuta av det fina föret som bjuds på nu innan den sista snön i södra dalarna försvinner. Misstänker att den ligger kvar några veckor till i alla fall.

 
By |april 4th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Start your impossible camp Östersund

I helgen var det dags igen för Start your impossible camp men nu i Östersund och jag var återigen inbjuden som förebild/ledare.

Jag och Fredrika satte oss i bilen i fredags och körde upp till Östersund där ett 10-tal glada och entusiastiska personer väntade på att få prova på både längdskidor och alpint. Vädret var lagom varmt, mellan 0 till +5 och humöret på topp hos alla deltagare.

Vi började i fredags med en föreläsning av vasaloppsvinnaren Lina Korsgren och sedan lite teknikgenomgång med Jerry Ahrlin. Både Lina och Jerry gav bra och väldigt givande föreläsningar / genomgångar som gav mycket för alla, men kanske mest mig. Det ger lite extra motivation och pepp när andra duktiga åkare som lyckats bra berättar om sina framgångar men också sina motgångar under åren.

På eftermiddagen var det dags att ge sig ut i spåret och för de flesta av deltagarna var det första gången på skidor. Min landslagskollega Zebastian Modin, som tog silver under Paralympics, anslöt också för att hjälpa till och inspirera de unga nybörjarna. Dagen blev ganska lång då vi var ute i nästan 4h men riktigt kul att det inte finns någon rädsla alls, hos deltagarna, att slita sig upp för backarna och sedan våga åka ner utan att kunna svänga eller bromsa. Dagen avslutades med att Zebastian passade på att testa sitski.

På lördagen hade jag och Fredrika lite vila för att sedan på söndagsmorgon köra igång igen innan vi åkte hem till Dalarna igen.

Nu hade några av de nya i kälke blivit lite säkrare så vi passade på att dra iväg på 5km-banan för att få lite mer varierande terräng.
Det märks att inte bara jag tycker att längdskidor ger oss en otrolig frihet även på vintern samtidigt som det är otroligt bra träning. Nu gäller det bara att peppa de andra att fortsätta så att jag får mer motstånd även på hemmaplan här i Sverige.

 
By |mars 28th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Träning och diabetes typ-1

Jag har senaste veckan varit magsjuk så hela veckan har mestadels gått åt till att ligga i sängen och vila. Nu börjar jag äntligen bli frisk igen men kroppen är inte riktigt pigg än så kommer bli fortsatt några dagar lugnt innan jag tar upp någon högintensiv träning igen. Eftersom jag inte har så mycket annat att berätta om den gångna veckan så tänkte jag istället prata om ett annat ämne som ligger mig nära.

Som många av er redan vet så har jag inte bara en neurologisk sjukdom utan också diabetes typ-1 sedan 1993.
Därför tänkte jag här berätta lite om mina utmaningar gällande att träna/tävla på elitnivå med diabetes typ-1.
Jag kommer inte gå igenom något större om diabetes typ-1 i sig så vill ni veta mer om det kan ni läsa här.

Med Diabetes typ-1 har man i regel ingen egen insulinproduktion alls (finns varianter där viss insulinproduktion kan finnas kvar). Detta gör att man måste reglera blodsockret med hjälp av insulinpump eller sprutor. Jag har valt att ha en insulinpump med kontinuerlig blodsockermätare för att kunna ligga så nära perfekt i blodsocker som möjligt och samtidigt ge mig en rimlig chans att konkurrera på världsnivå. Min nervsjukdom gör också att jag inte kan känna låga och höga blodsockervärden så utan den kontinuerliga mätningen så hade det varit väldigt problematiskt.

Att prestera med lågt blodsocker är i princip omöjligt då musklerna och hjärnan inte får tillräckligt med energi för att kunna fungera ordentligt. Tänkt dig själv hur det är att inte äta på några dagar och försöka springa 10km så fort du orkar. Det är ungefär så det känns och så min kropp fungerar när jag har lågt blodsocker och skall tävla. Detta är ibland lätta att åtgärda med något sött / mat men inte alltid. Vissa dagar kan det behövas stora mängder energi för att få upp blodsockret till acceptabla nivåer och vissa dagar krävs nästan inget. Detta trots relativt små mängder insulin i kroppen. Detta hände under medeldistansen i Finland där jag körde hela loppet med väldigt lågt blodsocker på grund av att jag inte lyckats få upp det med mat / socker innan. Jag minns nästan inte loppet efteråt och allt känns som i en svart bubbla.

Att försöka prestera med högt blodsocker istället är minst lika svårt men på ett litet annat sätt. Känslan är inte den samma utan här kan man känna sig ganska pigg men farten i kroppen finns inte. Detta har jag förstått beror mycket på att när man har högt blodsocker så kan kroppen nästan bara förbränna fett och inte kolhydrater. Detta gör att man blir väldigt mycket långsammare än om man ligger på en bra nivå. Samma sak som när jag ligger lågt så kan det vara väldigt svårt att få ner blodsockret när jag ligger högt. Stress och nervositet gör att kroppen får massa adrenalin och andra hormoner som höjer blodsockret väldigt mycket. Detta är svårt att parera med extra insulin och hamnar jag för högt så blir jag också lite mer insulinresistent vilket också gör det svårare att få ner blodsockret igen.

Så att tävla på världsnivå med diabetes typ-1 är inte alltid lätt men absolut ingen omöjlighet.
Det gäller bara att planera och tänka till lite mer än vad alla andra utan diabetes typ-1 behöver göra.

 
By |mars 9th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Start Your Impossible Camp Falun 2018

Under helgen som var, den 23-25 februari, fick jag äran att träffa mängder med människor med olika funktionsvariationer som ville prova på olika idrotter.

Start Your Impossible Camp är ett läger som Parasport Sverige anordnar i många olika städer och där deltagarna får prova på olika idrotter. Jag fick äran att vara med på längdskidorna, som ledare och förebild. Lugnet och Falun visade upp sig från sin finaste sida och solen sken på de ca 15 deltagarna som under dagen provade på paralängdskidor. De flesta var sittande åkare så till en början hade vi lite att göra för att få alla i var sin kälke (sitski) och få det att fungera. Deltagarna hade ganska stora variationer på både funktion och kroppsstorlek vilket gjorde det lite mer utmanande men Pär Uhlin på Paraförbundet Dalarna lyckades lösa det mesta väldigt bra. Vi hade också några med synnedsättning som deltog. Nästan alla deltagare stod på skidor för första gången i sina liv och jag kan inte annat än imponeras stort över deras orädda inställning att bara kasta sig ner för backarna utan en tanke på att kunna bromsa eller svänga. Tänk då på att de har antingen bara funktion i delar/hela överkroppen eller har så kraftig synnedsättning att de inte ser snön de står på. Riktigt imponerande!

Det bästa för min del efter lägret var att minst fyra ville fortsätta åka längdskidor och två sa att det var det roligaste de gjort i sina liv.

Efter lägret åkte jag och min sambo Fredrika ut till Gyllbergen i Borlänge och tog en lång och skön skidtur på 2.5h i ett sagolikt vinterlandskap där vi även träffade på en gammal vän, Sanna, i spåren.

Film från lägret

 
By |februari 28th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Bra resultat på Bessemerloppet

Nu när världscupssäsongen tagit slut och det inte blev något Paralympics för mig denna gång så har jag försökt hitta andra tävlingar som fungerar bra att köra. Långloppens halva sträckor som damer och juniorer ofta kör har visat sig fungera bra och då Fredrika skulle köra Bessemerloppet i helgen för att seeda sig i Tjejvasan så valde jag att följa med dit för att få lite fler tävlingar innan den långa träningsperioden börjar inför nästa säsong.

Väl på plats så insåg vi ganska snabbt att jag inte hade en chans att ta mig de ca 200m till starten i rullstol. Det låg alldeles för mycket snö kvar och skidspåren korsade vägen upp till starten vilket försvårade det ytterligare. Efter att ha pratat med tävlingsansvariga på plats så gav de oss, utan problem, möjligheten att köra bilen in till starten och parkera bara ett 20-tal meter från starten. Vi fick riktigt bra service och hjälp av dem så det tackar jag innerligt för!

När loppet senare drog igång och jag skulle köra de ca 19km som banan sträckte sig så försökte jag hålla en ganska hög fart från starten men efter ca 400m så blev det lite löst i ena nedförsbacken och skidorna försvann under mig. Jag var sedan snabbt uppe igen och hade inte tappat speciellt mycket på det utan försökte hitta en lugn åkning och inte stressa. Det var många runt mig som gick väldigt ojämt märkte jag så jag försökte inte hänga på utan gå i min egen fart vilket lönade sig när det var 5km kvar. De flesta kroknade rejält då och jag tog ett antal placeringar. I slutet av loppet var det ett antal riktigt branta “saxbackar” relativt nära varandra. De var inte så långa men ganska branta så i tredje sista backen upp gick jag mig rejält stum och tappade tre placeringar in i mål. Jag var överraskande nöjd när jag kom in i mål att jag ändå lyckats hålla så många bakom mig och gått in som 9:a i en tävling för fullt funktionsdugliga, stående åkare.

 
By |februari 22nd, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Bra världscupsavslutning men tyvärr inget PyeongChang

Nu är jag påväg hem från Finland med massor av nya erfarenheter.
Vädret har fortsatt varit på gränsen till för kallt för att över huvud taget kunna träna och tävla i.
Det har varit ner mot -20°c och både mina luftvägar och min nervsmärta har påverkats en del negativt av det.
Trots det så har ändå Voukatti-tävlingarna varit mina bästa hittills resultatmässigt.

Medeldistans 7.5km
I tisdags så körde jag 7.5km. Jag försökte gå ut kontrollerat och öka farten något genom loppet.
Men redan när jag kom till första uppförsbacken så kände jag att något var fel.
Blodsockret hade sjunkit till 2,1 och jag började må ganska illa. Jag bestämde mig ändå för att bita ihop och köra så långt det räckte.
In på sista varvet så hade min syn nästan helt försvunnit på grund av blodsockret och allt kändes som en mörk dimma.
Jag ramlade ihop i målfållan och Johan (vår skidtestare) var snabbt framme med en kolhydrats-liquid.
Den är extremt lätt att få i sig och tas upp snabbt av kroppen så i detta fall så kändes det som att den räddade mig från att hamna i koma.
(Jag är sponsrad av Enervit så det kan låta som något som är taget från dem men just i dessa lägen så har jag inte hittat någon produkt som fungerar bättre så därför använder jag dem.)
Efter en stund när jag blivit piggare så såg jag att jag var 17:e man i mål.
Väldigt nöjd efter loppet att jag lyckades ta mig igenom det och ändå prestera trots de usla förutsättningarna.

Sprint
Igår, torsdag, var det sen dags för sprint.
Här hade de lagt en väldigt kort och snabb sprintbana vilket passade mig väldigt bra.
Precis som en annan IK Jarl:are, Emil Johansson, så gillar vi när det är kortare snabbare sprintbanor.
Jag gick ut bra från start men tappade lite tid i den branta första backen men i de snabbare partierna så tog jag istället en hel del tid på de övriga.
Det kändes som ett bra lopp i mål men arrangörerna hade lite problem med procentsatsen så vi var inte helt säkra på vilken placering jag hade.
efter ca 10 minuter så ropar speakern ut att jag var 10:a och därmed klar för semifinal. Alltså mitt livs hittills bästa lopp!
Mina gamla fischer-skidor gick fantastiskt bra i det kalla, lite fuktiga föret och den relativt raka banan som dagen bjöd på.
Väl i semifinalen så körde en av de andra killarna in i mig bakifrån så tappade ca 50 meter på de övriga och hade tyvärr ingen chans att jobba mig ikapp. Men det är charmen i korta sprinter att allt kan hända och allt går väldigt fort.

Inget PyeongChang
Jag fick också reda på att mina resultat tyvärr inte räcker till för att åka till Paralympics denna gång.
Så nu får jag njuta av den fina vintern hemma i Sverige istället.

 
By |februari 9th, 2018|Ante Furuberg|1 Comment

Kallt i Finland

Nu är jag på plats i Voukatti, Finland, landade här i torsdags, och skall genomföra säsongens sista världscupstävlingar.
Som vanligt så gäller 7.5 km (tisdag), sprint (torsdag) och 15km (fredag) för mig.

Det är väldigt kallt, vindstilla och torrt här i Voukatti så det är väldigt stor skillnad mot Tyskland för snart två veckor sen där det var varmt, blåsigt och blött istället.
Snön är torr, kall och sträv så går ganska tungt direkt man hamnar utanför spåren men så länge man ligger i spåren så glider det ganska bra.
Hittills har jag hunnit köra tre pass varav ett intervallpass och en hel del impulser. Det är lite ovant och väldigt ansträngande för luftvägarna att köra hårt när temperaturen sjunker ner mot -17°C. Jag har därför valt att köra alla lugnare pass och uppvärmningar med mask för att skona luftvägarna så mycket jag kan. Tyvärr är det svårt att köra med mask i högre intensitet då det kräver mer syre.

Sista chansen att kvala
Detta är inte bara säsongens sista världscupstävlingar för mig utan också sista chansen att kvalificera mig, efter de svenska kraven, till Paralympics i PyeongChang som drar igång i mars. Kraven de har ställt på mig är höga och väldigt svåra att lyckas nå men kroppen känns fortfarande pigg så får jag bara bra förutsättningar och har en bra dag så skall det kunna gå vägen. Tyvärr har mina nya Fischer stakskidor spruckit i plastplattan som mina klackar (som man fäster sitski:n i) är skruvade så jag har tyvärr inget annat par skidor att köra på nu än mina gamla Fischer stakskidor. Tror dock jag hade valt dem ändå, då de glider bra i detta föret, så känns ändå ganska lugnt. Har också hunnit göra lite skidtester med mina övriga par och överraskande så går fortfarande mina varmskidor från Madshus med varmstruktur nästan lika bra som Fischerskidorna med kallstruktur.

Så nu ser jag fram emot att göra ett bra avslut på säsongen och få till några bra lopp jag kan vara nöjd med.

 
By |februari 4th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments