0251-131040 (08-16)|info@skistart.com

Ante Furuberg

Följ min väg emot OS/Paralympics

Nytt

Strax innan säsongsavslutningen hade jag förmånen att hämta ut min nya bil. En sprillans ny Hyundai Tuscon från Ra Motor i Uppsala. De har valt att gå in och stötta mig i min satsning under de kommande åren.

Jag är så otroligt glad och tacksam för detta samarbete då en bil för mig är inte bara ett fordon att ta mig från punkt A till B i utan den fungerar också som ett par extra ben. En riktigt bra bil som denna kan hjälpa mig att ta mig till platser som annars skulle vara helt omöjligt. Som para-skidåkare är jag beroende av att lätt kunna ta mig så nära spåret som möjligt utan att köra fast. Rullstolen är inget alternativ då det knappt går att åka i snö och då är det smidigt med denna bil som tar mig ända upp till snön.

Vill du/ni stötta mig i min fortsatta satsning mot Peking 2022 och synas på bilen så hör av dig till mig via mail eller sociala medier.

Jag har också under helgen köpt en ny landsvägscykel med stöd från stiftelsen Active Life Foundation. Det är en stiftelse som du som varit medlem i en idrottsklubb när du skadade dig kan du söka stöd för operation, rehabilitering och/eller hjälpmedel. Jag har insett under senaste åren att jag behöver ett så skonsamt sätt som möjligt kunna träna mängdträning då att enbart köra rullskidor på sommaren blir lite för slitsamt för axlar och armbågar. Cykeln är byggd så att jag får använda mig av samma muskelgrupper men på ett skonsammare och mjukare sätt. Vi får se om det kan bli någon tävling i cykel framöver men än så länge är inget bestämt.

I övrigt så njuter jag just nu så mycket det går av de sköna morgonturerna i solen och värmen men fortfarande med relativt kall och fin snö. Kan inte vara så mycket bättre än såhär!

 
By |april 17th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Varmt och fint (med knäckta skidor)

Den senaste veckan, som de flesta som bor i mellersta Sverige kanske märkt, har varit helt fantastisk vädermässigt. I Dalarna har vi haft riktigt soligt och mellan några minusgrader på mornarna och några plusgrader runt lunch. Jag har försökt passa på att köra så mycket träning som möjligt ute i snön så länge snön får vara kvar. Vi har fortfarande ca 50cm kvar ute i terrängen så det är gott om snö och riktigt hårt och fint i spåret. Vissa dagar har snön varit som betong. Detta medförde dock att jag häromdagen råkade knäcka ena skida ganska rejält när jag kom i ett litet gupp som blivit i spåret. Ibland är det inte mycket som behövs för att en skida skall gå av. Som tur är har Skistart nu riktigt bra priser på massor av bra skidor så kanske får införskaffa ett par nya träningsskidor. Fick också i veckan hoppa in spontant och ge lite staktips när jag åkte på några från Domnarvets Goif uppe i Bergebo. Alltid givande och kul att kunna ge lite tips.

Planen inför nästa säsong börjar ta form och jag kommer göra en del förändringar kring både tävlings- och träningsupplägg men då allt inte är helt klart så tänkte jag återkomma allteftersom med mer information kring vad som kommer hända under det kommande året. I vilket fall kan jag säga att det kommer bli spännande med många små och stora mål.

Den närmsta tiden kommer jag som sagt fortsätta att försöka få in lite mer mängdträning på snö och njuta av det fina föret som bjuds på nu innan den sista snön i södra dalarna försvinner. Misstänker att den ligger kvar några veckor till i alla fall.

 
By |april 4th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Start your impossible camp Östersund

I helgen var det dags igen för Start your impossible camp men nu i Östersund och jag var återigen inbjuden som förebild/ledare.

Jag och Fredrika satte oss i bilen i fredags och körde upp till Östersund där ett 10-tal glada och entusiastiska personer väntade på att få prova på både längdskidor och alpint. Vädret var lagom varmt, mellan 0 till +5 och humöret på topp hos alla deltagare.

Vi började i fredags med en föreläsning av vasaloppsvinnaren Lina Korsgren och sedan lite teknikgenomgång med Jerry Ahrlin. Både Lina och Jerry gav bra och väldigt givande föreläsningar / genomgångar som gav mycket för alla, men kanske mest mig. Det ger lite extra motivation och pepp när andra duktiga åkare som lyckats bra berättar om sina framgångar men också sina motgångar under åren.

På eftermiddagen var det dags att ge sig ut i spåret och för de flesta av deltagarna var det första gången på skidor. Min landslagskollega Zebastian Modin, som tog silver under Paralympics, anslöt också för att hjälpa till och inspirera de unga nybörjarna. Dagen blev ganska lång då vi var ute i nästan 4h men riktigt kul att det inte finns någon rädsla alls, hos deltagarna, att slita sig upp för backarna och sedan våga åka ner utan att kunna svänga eller bromsa. Dagen avslutades med att Zebastian passade på att testa sitski.

På lördagen hade jag och Fredrika lite vila för att sedan på söndagsmorgon köra igång igen innan vi åkte hem till Dalarna igen.

Nu hade några av de nya i kälke blivit lite säkrare så vi passade på att dra iväg på 5km-banan för att få lite mer varierande terräng.
Det märks att inte bara jag tycker att längdskidor ger oss en otrolig frihet även på vintern samtidigt som det är otroligt bra träning. Nu gäller det bara att peppa de andra att fortsätta så att jag får mer motstånd även på hemmaplan här i Sverige.

 
By |mars 28th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Träning och diabetes typ-1

Jag har senaste veckan varit magsjuk så hela veckan har mestadels gått åt till att ligga i sängen och vila. Nu börjar jag äntligen bli frisk igen men kroppen är inte riktigt pigg än så kommer bli fortsatt några dagar lugnt innan jag tar upp någon högintensiv träning igen. Eftersom jag inte har så mycket annat att berätta om den gångna veckan så tänkte jag istället prata om ett annat ämne som ligger mig nära.

Som många av er redan vet så har jag inte bara en neurologisk sjukdom utan också diabetes typ-1 sedan 1993.
Därför tänkte jag här berätta lite om mina utmaningar gällande att träna/tävla på elitnivå med diabetes typ-1.
Jag kommer inte gå igenom något större om diabetes typ-1 i sig så vill ni veta mer om det kan ni läsa här.

Med Diabetes typ-1 har man i regel ingen egen insulinproduktion alls (finns varianter där viss insulinproduktion kan finnas kvar). Detta gör att man måste reglera blodsockret med hjälp av insulinpump eller sprutor. Jag har valt att ha en insulinpump med kontinuerlig blodsockermätare för att kunna ligga så nära perfekt i blodsocker som möjligt och samtidigt ge mig en rimlig chans att konkurrera på världsnivå. Min nervsjukdom gör också att jag inte kan känna låga och höga blodsockervärden så utan den kontinuerliga mätningen så hade det varit väldigt problematiskt.

Att prestera med lågt blodsocker är i princip omöjligt då musklerna och hjärnan inte får tillräckligt med energi för att kunna fungera ordentligt. Tänkt dig själv hur det är att inte äta på några dagar och försöka springa 10km så fort du orkar. Det är ungefär så det känns och så min kropp fungerar när jag har lågt blodsocker och skall tävla. Detta är ibland lätta att åtgärda med något sött / mat men inte alltid. Vissa dagar kan det behövas stora mängder energi för att få upp blodsockret till acceptabla nivåer och vissa dagar krävs nästan inget. Detta trots relativt små mängder insulin i kroppen. Detta hände under medeldistansen i Finland där jag körde hela loppet med väldigt lågt blodsocker på grund av att jag inte lyckats få upp det med mat / socker innan. Jag minns nästan inte loppet efteråt och allt känns som i en svart bubbla.

Att försöka prestera med högt blodsocker istället är minst lika svårt men på ett litet annat sätt. Känslan är inte den samma utan här kan man känna sig ganska pigg men farten i kroppen finns inte. Detta har jag förstått beror mycket på att när man har högt blodsocker så kan kroppen nästan bara förbränna fett och inte kolhydrater. Detta gör att man blir väldigt mycket långsammare än om man ligger på en bra nivå. Samma sak som när jag ligger lågt så kan det vara väldigt svårt att få ner blodsockret när jag ligger högt. Stress och nervositet gör att kroppen får massa adrenalin och andra hormoner som höjer blodsockret väldigt mycket. Detta är svårt att parera med extra insulin och hamnar jag för högt så blir jag också lite mer insulinresistent vilket också gör det svårare att få ner blodsockret igen.

Så att tävla på världsnivå med diabetes typ-1 är inte alltid lätt men absolut ingen omöjlighet.
Det gäller bara att planera och tänka till lite mer än vad alla andra utan diabetes typ-1 behöver göra.

 
By |mars 9th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Start Your Impossible Camp Falun 2018

Under helgen som var, den 23-25 februari, fick jag äran att träffa mängder med människor med olika funktionsvariationer som ville prova på olika idrotter.

Start Your Impossible Camp är ett läger som Parasport Sverige anordnar i många olika städer och där deltagarna får prova på olika idrotter. Jag fick äran att vara med på längdskidorna, som ledare och förebild. Lugnet och Falun visade upp sig från sin finaste sida och solen sken på de ca 15 deltagarna som under dagen provade på paralängdskidor. De flesta var sittande åkare så till en början hade vi lite att göra för att få alla i var sin kälke (sitski) och få det att fungera. Deltagarna hade ganska stora variationer på både funktion och kroppsstorlek vilket gjorde det lite mer utmanande men Pär Uhlin på Paraförbundet Dalarna lyckades lösa det mesta väldigt bra. Vi hade också några med synnedsättning som deltog. Nästan alla deltagare stod på skidor för första gången i sina liv och jag kan inte annat än imponeras stort över deras orädda inställning att bara kasta sig ner för backarna utan en tanke på att kunna bromsa eller svänga. Tänk då på att de har antingen bara funktion i delar/hela överkroppen eller har så kraftig synnedsättning att de inte ser snön de står på. Riktigt imponerande!

Det bästa för min del efter lägret var att minst fyra ville fortsätta åka längdskidor och två sa att det var det roligaste de gjort i sina liv.

Efter lägret åkte jag och min sambo Fredrika ut till Gyllbergen i Borlänge och tog en lång och skön skidtur på 2.5h i ett sagolikt vinterlandskap där vi även träffade på en gammal vän, Sanna, i spåren.

Film från lägret

 
By |februari 28th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Bra resultat på Bessemerloppet

Nu när världscupssäsongen tagit slut och det inte blev något Paralympics för mig denna gång så har jag försökt hitta andra tävlingar som fungerar bra att köra. Långloppens halva sträckor som damer och juniorer ofta kör har visat sig fungera bra och då Fredrika skulle köra Bessemerloppet i helgen för att seeda sig i Tjejvasan så valde jag att följa med dit för att få lite fler tävlingar innan den långa träningsperioden börjar inför nästa säsong.

Väl på plats så insåg vi ganska snabbt att jag inte hade en chans att ta mig de ca 200m till starten i rullstol. Det låg alldeles för mycket snö kvar och skidspåren korsade vägen upp till starten vilket försvårade det ytterligare. Efter att ha pratat med tävlingsansvariga på plats så gav de oss, utan problem, möjligheten att köra bilen in till starten och parkera bara ett 20-tal meter från starten. Vi fick riktigt bra service och hjälp av dem så det tackar jag innerligt för!

När loppet senare drog igång och jag skulle köra de ca 19km som banan sträckte sig så försökte jag hålla en ganska hög fart från starten men efter ca 400m så blev det lite löst i ena nedförsbacken och skidorna försvann under mig. Jag var sedan snabbt uppe igen och hade inte tappat speciellt mycket på det utan försökte hitta en lugn åkning och inte stressa. Det var många runt mig som gick väldigt ojämt märkte jag så jag försökte inte hänga på utan gå i min egen fart vilket lönade sig när det var 5km kvar. De flesta kroknade rejält då och jag tog ett antal placeringar. I slutet av loppet var det ett antal riktigt branta “saxbackar” relativt nära varandra. De var inte så långa men ganska branta så i tredje sista backen upp gick jag mig rejält stum och tappade tre placeringar in i mål. Jag var överraskande nöjd när jag kom in i mål att jag ändå lyckats hålla så många bakom mig och gått in som 9:a i en tävling för fullt funktionsdugliga, stående åkare.

 
By |februari 22nd, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Bra världscupsavslutning men tyvärr inget PyeongChang

Nu är jag påväg hem från Finland med massor av nya erfarenheter.
Vädret har fortsatt varit på gränsen till för kallt för att över huvud taget kunna träna och tävla i.
Det har varit ner mot -20°c och både mina luftvägar och min nervsmärta har påverkats en del negativt av det.
Trots det så har ändå Voukatti-tävlingarna varit mina bästa hittills resultatmässigt.

Medeldistans 7.5km
I tisdags så körde jag 7.5km. Jag försökte gå ut kontrollerat och öka farten något genom loppet.
Men redan när jag kom till första uppförsbacken så kände jag att något var fel.
Blodsockret hade sjunkit till 2,1 och jag började må ganska illa. Jag bestämde mig ändå för att bita ihop och köra så långt det räckte.
In på sista varvet så hade min syn nästan helt försvunnit på grund av blodsockret och allt kändes som en mörk dimma.
Jag ramlade ihop i målfållan och Johan (vår skidtestare) var snabbt framme med en kolhydrats-liquid.
Den är extremt lätt att få i sig och tas upp snabbt av kroppen så i detta fall så kändes det som att den räddade mig från att hamna i koma.
(Jag är sponsrad av Enervit så det kan låta som något som är taget från dem men just i dessa lägen så har jag inte hittat någon produkt som fungerar bättre så därför använder jag dem.)
Efter en stund när jag blivit piggare så såg jag att jag var 17:e man i mål.
Väldigt nöjd efter loppet att jag lyckades ta mig igenom det och ändå prestera trots de usla förutsättningarna.

Sprint
Igår, torsdag, var det sen dags för sprint.
Här hade de lagt en väldigt kort och snabb sprintbana vilket passade mig väldigt bra.
Precis som en annan IK Jarl:are, Emil Johansson, så gillar vi när det är kortare snabbare sprintbanor.
Jag gick ut bra från start men tappade lite tid i den branta första backen men i de snabbare partierna så tog jag istället en hel del tid på de övriga.
Det kändes som ett bra lopp i mål men arrangörerna hade lite problem med procentsatsen så vi var inte helt säkra på vilken placering jag hade.
efter ca 10 minuter så ropar speakern ut att jag var 10:a och därmed klar för semifinal. Alltså mitt livs hittills bästa lopp!
Mina gamla fischer-skidor gick fantastiskt bra i det kalla, lite fuktiga föret och den relativt raka banan som dagen bjöd på.
Väl i semifinalen så körde en av de andra killarna in i mig bakifrån så tappade ca 50 meter på de övriga och hade tyvärr ingen chans att jobba mig ikapp. Men det är charmen i korta sprinter att allt kan hända och allt går väldigt fort.

Inget PyeongChang
Jag fick också reda på att mina resultat tyvärr inte räcker till för att åka till Paralympics denna gång.
Så nu får jag njuta av den fina vintern hemma i Sverige istället.

 
By |februari 9th, 2018|Ante Furuberg|1 Comment

Kallt i Finland

Nu är jag på plats i Voukatti, Finland, landade här i torsdags, och skall genomföra säsongens sista världscupstävlingar.
Som vanligt så gäller 7.5 km (tisdag), sprint (torsdag) och 15km (fredag) för mig.

Det är väldigt kallt, vindstilla och torrt här i Voukatti så det är väldigt stor skillnad mot Tyskland för snart två veckor sen där det var varmt, blåsigt och blött istället.
Snön är torr, kall och sträv så går ganska tungt direkt man hamnar utanför spåren men så länge man ligger i spåren så glider det ganska bra.
Hittills har jag hunnit köra tre pass varav ett intervallpass och en hel del impulser. Det är lite ovant och väldigt ansträngande för luftvägarna att köra hårt när temperaturen sjunker ner mot -17°C. Jag har därför valt att köra alla lugnare pass och uppvärmningar med mask för att skona luftvägarna så mycket jag kan. Tyvärr är det svårt att köra med mask i högre intensitet då det kräver mer syre.

Sista chansen att kvala
Detta är inte bara säsongens sista världscupstävlingar för mig utan också sista chansen att kvalificera mig, efter de svenska kraven, till Paralympics i PyeongChang som drar igång i mars. Kraven de har ställt på mig är höga och väldigt svåra att lyckas nå men kroppen känns fortfarande pigg så får jag bara bra förutsättningar och har en bra dag så skall det kunna gå vägen. Tyvärr har mina nya Fischer stakskidor spruckit i plastplattan som mina klackar (som man fäster sitski:n i) är skruvade så jag har tyvärr inget annat par skidor att köra på nu än mina gamla Fischer stakskidor. Tror dock jag hade valt dem ändå, då de glider bra i detta föret, så känns ändå ganska lugnt. Har också hunnit göra lite skidtester med mina övriga par och överraskande så går fortfarande mina varmskidor från Madshus med varmstruktur nästan lika bra som Fischerskidorna med kallstruktur.

Så nu ser jag fram emot att göra ett bra avslut på säsongen och få till några bra lopp jag kan vara nöjd med.

 
By |februari 4th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Nattsvart

Det här inlägget har fått dröja lite för att jag behövs samla mina tankar och försöka hitta tillbaka till tävlingsformen igen efter en bedrövlig vistelse i Tyskland.
Hela Tysklandsvistelsen har känts ganska nattsvart precis som skogen vi tävlat i.

Efter förra inlägget då allt bagage, utrustning och rullstol tappats bort av flygbolaget så fick jag det tillslut lagom till att precis kunna genomföra den andra tävlingen i Oberried.
15km tuff tävling på en bana som inte alls var godkänd för oss att köra. Den var både för brant uppför som utför. Dessutom var kanske inte vädret helt gynnsamt för mig då det var väldigt varmt och blött. Skidorna sjönk ganska mycket i vissa partier av banan och stavfästet var nästan obefintligt trots mina dasslock till trugor. Dock var det inte så mycket att göra åt det utan bara gilla läget och köra ändå. Det är ju ändå samma bana och samma förhållanden för alla tävlande. Jag valde att köra på mina madshusskidor och vallarna hade gjort ett fantastiskt jobb då skidorna gick väldigt bra. Jag öppnade loppet väldigt kontrollerat och hade bestämt innan att hitta min fart och inte stressa. Gick in efter första varvet på en 18 plats och kände mig pigg. Såg att de andra startande runt mig gick ut med en hiskelig fart men stumnade ganska rejält redan efter ett varv. Så jag började plocka placeringar speciellt på de lite mer lättåkta partierna. Sen hände det som inte fick hända. Jag gick in i en snabb kurva där det inte fanns spår och bara kände hur kälken helt plötsligt försvann under mig. Först kändes det som att både skidor och stavar gick sönder men när jag såg att allt var helt var det bara att försöka fortsätta loppet. Efter ca 200m till så märkte jag att axeln inte kändes bra och att armen började domna bort. Så efter ytterligare ca 200m så var det tyvärr bara att kasta in handduken och bryta loppet.

Efter att jag hade brutit loppet så bestämde vi tillsammans med läkaren på plats att det var bäst att åka till sjukhuset och kolla så att inget var allvarligt då känseln inte kom tillbaka i armen. Kan inte säga annat än att Tyska läkare är lika noggranna som man kan tänka sig så efter 3st röntgenomgångar så konstaterades att alla ben var hela och att det var mjukdelsskador i axeln som troligen gjorde att nerven kom i kläm. Så ingen fara att träna/tävla igen på det så länge det inte gjorde för ont.

Så ett lätt pass på måndagen och sedan testa att köra sprinten i tisdagen.

Väl på tisdagen kändes både jag och utrustningen riktigt bra. Jag låg bra med i prologen ända in i sista 90graders-kurvan där för många innan mig hade trillat och det blev riktigt löst i snön så skidorna skar i en grop som hade bildats och jag gjort en 360 tappade för mycket fart och det var kört att ta sig vidare till semi.

Det jag tar med mig från Tyskland är att jag kan åka riktigt fort när jag väl håller mig på skidorna och saker runt mig inte strular för mycket.
Så nu är det bara att ladda om ordentligt för tävlingar i Voukatti, Finland om ca en vecka.

 
By |januari 29th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Borttappat bagage och inställd tävling

Är på plats i Oberried, Tyskland med landslaget och planen var att jag skulle köra 7.5km idag.
Dock blev det inte riktigt som det var tänkt.

När vi landade i München så blåste det så mycket så att de kunde inte öppna dörrarna till bagageutrymmet på flyget.
Det resulterade i att jag inte fick med mig min sitski, väska, skidor och inte heller min rullstol. Vi var också försenade till vårt anslutningsplan till Basel så flygplatspersonalen körde mig direkt mellan flygen i deras bil.

Sedan väl i Basel fick vi veta att de inte hade någon aning om vart vår utrustning och min rullstol var.
Så inte mycket annat att göra än att låna en rullstol på flygplatsen av modell större. Då menar jag också väldigt mycket större. Pjäsen gick på ca 20-25kg och vi kunde sitta nästan två i bredd i den. Ändå glad att jag har ett helt gäng med starka tjejer och killar i laget som kunde hjälpa mig.

Under natten till idag fick vi en del av utrustningen men inget av mitt tyvärr. Eftersom en sitski behöver vara anpassad efter längd och sittställning etc. så gick det heller inte att låna någon så det var bara att ställa in dagens tävling tyvärr.

När klockan sen blev ca 10:00 så ringde de från flyget och sa att de var 2h bort med all min packning.
Väldigt glad för det åkte jag iväg för att prova banan och väcka kroppen lite igen efter allt stillasittande.
Det blir alltså tävling imorgon och då 15km på en väldigt tuff 2.5km bana.
Snön vräker ner idag och det skall snöa mycket fram till ca 9:00 imorgon så jag ser fram emot en mycket tuff och krävande tävling imorgon.
Dags att plocka fram de stora trugorna och vara beredd på att pulsa i snön.

 
By |januari 20th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Riktigt härliga dagar

Som ni ser på bilderna så har vi haft det riktigt fint i Dalarna med väldigt mycket snö och fina dagar.
Oavsett hur kroppen känns så kan jag inte annat än att säga att det är lätt att träna när det är såhär!

Jag rivstartade veckan rejält med att köra hårda backintervaller i Mellsta med Micke och motionärerna som såg till att jag höll farten uppe.
Tack för att jag fick vara med och att ni gjorde så att jag höll farten uppe genom alla intervaller!
Efter det så har veckan bestått av en hel del jobb, träffat sponsorer och träning i, som sagt var, riktigt härliga förhållanden. Snön har varit kall och hård och spåren kring Borlänge har hållit ihop bra hela dagarna. Tidigare i vinter har jag märkt att de lite senare på eftermiddagarna blir lite sönderåkta men nu har det varit väldigt bra. Jag har mestadels kört kortare och medellånga intervallpass där passen legat runt 1,5h samt en del impulser. Mellan de tuffare passen har jag också passat på att testa mina olika skidor för att få bättre koll på de olika egenskaperna de har. För dig som är intresserad av vad jag kör på så har jag Fischer stakskida och klassisk och Madshus stakskida.

Jag har inte riktigt återhämtat mig efter Canmore-resan känner jag så har dragit ner lite på träningstiden mot vad som först var tänkt. Det är lätt att stressa när saker inte går som man tänkt och kroppen inte riktigt känns 100% men med dessa förhållande som varit här och de människor jag har runt omkring mig så går det inte att göra annat än att bara njuta och ta det med ro.

Nu laddar jag och gör klart det sista inför resan till Tyskland på torsdag. Där väntar, precis som i Canmore, tre tävlingar för mig. En sprint-, en 7,5km- och en 15km-tävling. Det skall bli väldigt skönt att dra igång tävlingarna igen efter ca en månads uppehåll men först väntar ytterligare några dagars träning för att försöka få till formen igen.

 
By |januari 13th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Försöker hitta formen igen

Sedan förra inlägget har träningen rullat på bra men med lite mindre hinder på vägen.
Jag har sedan jag fick min nervsjukdom haft en del problem med bl.a. nervskador i magen vilket gör att jag ibland får väldigt mycket smärtor.
Det har gått bra när jag kört tröskel och lugnt men inte när jag maxat. De sista dagarna har det blivit lite bättre så jag har kunnat börja maxa ordentligt på intervallerna igen utan att få allt för mycket smärta.

Senaste veckorna har jag försökt trycka ner formen för att nu släppa upp den igen inför tävlingarna i Tyskland som ligger närmast i tid. Kroppen har trots mina magproblem fortsatt att svara bra så det skall bli intressant att se om jag lyckas få upp formen till topp igen.

När man tränar så pass mycket som jag gör så är det väldigt skönt att kunna träna med familj och vänner emellanåt. Speciellt nu också när vi har så mycket snö i Borlänge/Falun. Så är det lätt att få sällskap ut i spåren. Det hjälper extra med motivationen när magen har krånglat och det är jag väldigt glad för. Jag har även försökt lära ut lite stakning till motionärer för att själv reflektera över hur jag åker. Jag tycker att det är ett bra sätt att slipa på detaljerna och på riktigt behöva reflektera mer kring åkningen och inte bara åka på.

Något denna resa har lärt mig hittills är att skidåkning inte bara är att ha bra material och bra kropp. Formen är viktig att ha men för att kunna komma dit är det minst lika viktigt att få det mentala att funka. Motivationen måste hela tiden vara på topp och nerverna måste vara under kontroll. Det är också mycket det som gör att jag uppskattar sällskap på träningarna för att då kunna diskutera och utvecklas på alla plan. Detta inte bara med riktigt duktiga skidåkare utan även andra som kan se saker på ett litet annorlunda sätt. Planen är att försöka utveckla den mentala biten mer så att jag kan åka mer avslappnat och nå min fulla potential.

 
By |januari 8th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Jullek och slitna luftvägar

När man lever med en funktionsnedsättning som påverkar en stor del av kroppen, benen i mitt fall, så glömmer man ofta bort att man också kan skada sig och få samma problem som alla andra. Jag har ofta känslan av att; “jag är redan skadad så jag kan inte bli mer skadad eller sjuk”. Under den senaste veckan har jag känt av luftvägarna mer och mer och försökt hålla tillbaka träningen lite för att spara luftvägarna men det är svårt. Känner mig bra återhämtad och väldigt pigg så vill köra på med intervallerna men luftvägarna är raspiga och slitna precis som vid astmaproblem fast som aldrig släpper. Jag har sedan jag var liten en del problem med astma men har hela tiden, sedan jag blev vuxen, försökt låta bli att ta mediciner för det. Jag kanske måste inse att det är dags att tänka om kring det?

Träningen sista veckan har bestått mestadels av lugna pass med fartlek och något enstaka lite längre tröskelpass. Jag har på varje pass, för ovanlighetens skull, haft sällskap av familj och vänner. Sjukt inspirerande att få ha sällskap med sig och att kunna diskutera skidåkning under fartlek-passen. Det har också kommit en hel del blötsnö runt Borlänge med plusgrader så spåren har varit nästintill obefintliga och snön har varit tung och väldigt skitig så jag har kört en hel del med mina gamla träningsskidor (en äldre variant av dessa Salomon skate). De funkar bra att träna på då de är lätta att få med sig (följsamma) men “nyper” lite för mycket i snön för att tävla med i kälken så jag använder de mycket på träning när snön är lite skitigare.

Nu väntar lite vila i Värmland, på Hammarö, för att fira nyår hos min syster.

 
By |december 30th, 2017|Ante Furuberg|0 Comments

Jetlag och utmaningar med resor i rullstol

Nu har jag lämnat Canmore och är återigen på svensk mark hemma i Dalarna, efter ca 24h resande, och har börjat analysera tävlingarna som varit. Det finns mycket att säga om dem och igår gjorde jag tillsammans med min tränare en lite djupare analys av upplägget inför och under tävlingarna och kom fram till att vi tror på vår grundidé och med lite mer erfarenhet så kommer även resultaten att komma. Jag tänkte inte gå in på det här nu men som med det mesta i livet är det bäst att ta med sig de bästa delarna och lägga det andra bakom sig.

Istället tänkte jag berätta lite om hur det kan vara att resa långt med en funktionsnedsättning och sittandes i rullstol.
Då jag har en del mediciner och hjälpmedel så börjar det några veckor innan resan för att säkerställa att jag har allt jag behöver och alla intyg från läkare så att jag får resa med det jag behöver.
Sedan jag blev sjuk har jag bara rest kortare reor inom Europa och då inte behövt fundera så mycket på olika lösningar men nu när jag skulle flyga långt så blev det en helt annan sak.

Har du någonsin tänkt på att det kan vara ett problem att gå på toaletten? Hur gör man när rullstolar inte får plats på flygplanet och toaletterna är väldigt små och trånga? Hur får jag med mig alla hjälpmedel med flyget utan att det skall bli väldigt dyrt?

Jag fick leta några veckor och ringa runt till vänner som är i samma situation som mig och även till olika vårdinstanser innan jag hittade en lösning som fungerade. Det visade sig också ganska snabbt när jag pratat med flygbolagen att på de flesta större flygplanen som används vid långresor har kabinpersonalen möjlighet att hjälpa mig till toaletten. Samtidigt är det mycket planerande innan för att säkerställa att allt fungerar ifall inte möjligheten finns.

Samma sak gällde för min medicinering. Vad händer om min insulinpump går sönder? Bagaget inte kommer fram? Mina mediciner blir stulna?
Här gäller det att ha backuper på allt och ha med sig dubbla mängder och sprida ut det i alla väskor.

En annan aspekt med långa resor, förutom resan i sig, är jetlag som påverkar mig mycket där sömnbristen gör att jag får extrema nervsmärtor och behöver vila mer än normalt och det leder även till att jag får svårare att prestera.

Med mycket planering och förberedelse så går allt att lösa utan större problem men det krävs en hel del förberedelser för att det inte skall störa för mycket.
Att få koll på det här känns som en nyckel för att jag skall kunna prestera på topp under säsongen.

 
By |december 22nd, 2017|Ante Furuberg|0 Comments

Första världscupstävlingarna avklarade

Mina första världscupstävlingar är nu avklarade och jag är några erfarenheter rikare.

Startade i fredags med att känna på sprintbanan och testa vilka nyckelpartierna var. Körde också ett testlopp där jag åkte in på åktiden 2:27.
Kroppen kändes riktigt pigg och jag såg verkligen fram emot att starta på lördagen utan att egentligen veta hur mina konkurrenter åker.
En del av dem hade jag sett på träningen innan men det var fortfarande en stor osäkerhet i hur jag skulle stå mig.

Klassifisering
Dock började det lite innan det med klassning för mig.
Jag berättade tidigare om att vi har ett klassningssystem inom de flesta para-idrotter.
Inom längdskidor och sit-ski har vi klasser från LW10 till LW12 med halvsteg mellan varje där LW10 har stört funktionsnedsättning och LW12 minst när man utgår ifrån sporten. Så det säger egentligen inte så mycket om skadan utan mer om vilken funktion man har som gynnar eller missgynnar skidåkningen.
Klassningen görs sedan om till procent för att få det så rättvist som möjligt.

Jag fick då genomgå en undersökning där de fastställde vilken funktion jag har i benen, höfterna, ryggen och magen.
Efter undersökningen så kom de fram till att jag skall klassas som LW11.5 (96%) vilket förenklat kan beskrivas som att jag har bra men inte full funktion i höfter och bål men inget i benen. Vilket kändes rimligt för oss och vi valde att acceptera det.

För att ni skall få lite mer förståelse kring uträkningen sen så betyder det att jag kan åka på 100 sekunder och en LW12:a måste åka på 96 sekunder för att vi skall få samma tid. I resultatlistorna står det för oss “delta” istället för “tid efter” och detta betyder hur mycket fortare en åkare måste åka för att vinna uträknat efter sin procent och klass.

Sprint på lördag
När det så var dags på lördag och jag stod på start för sprintprologen så kändes det fortsatt bra.
Vädret och snön var likvärdigt från dagen innan och jag tyckte att jag hade bra koll och väldigt bra skidor.
Men då kom tävlingsnerverna fram rejält.
Åkte in i första kurvan lite väl aggressivt och låg halvvägs nere i snön och tappade mycket fart. Efter ca halva loppet gör jag samma misstag igen efter att jag varit alldeles för spänd och tappade all fart upp i den långa backen på banan. Hittade ändå tillbaka helt okej tycker jag efter det men då hade jag redan tappat för mycket för att ha någon chans att gå vidare. Jag åkte in på åktiden 2:49 vilket med min procent blev 2:43 (sluta på 22:a plats), 28 sekunder efter snabbaste tiden.
En bedrövlig känsla till att börja med men det var mycket runt om som var nytt för mig och gjorde att tävlingsnerverna kom fram lite mer än jag hoppats men tar ändå med mig en positiv känsla av att när jag väl åkte lite mer avslappnat så gick det fort. Samtidigt vet jag att jag åkte riktigt fort dagen innan på träning så med lite fler tävlingar i kroppen så kommer det bli bättre.

Medeldistans på söndag
Dagen efter var det dags för 7.5km. Jag hade med mig från dagen innan att jag skulle göra allt för att åka avslappnat istället för att stressa.
På morgonen slog vädret om från -10 till +10 på kort tid vilket gjorde val av skidor etc lite mer problematiskt.
Många som har neurologiska skador har också problem med termostaten i kroppen för att reglera värmen. Jag brukar få en del problem med att jag blir väldigt varm när det är hastiga väderomslag från kallt till varmt så det gjorde också att loppet blev extra tufft. Så det var bara att kavla upp ärmarna och bita i.
Snön höll ihop bra men blev lite mer som potatismjöl. Då mina klackar till bindningarna, som fäster kälken bak, krånglat lite så valde vi ändå att fortsätta gå på mina fischer-skidor då snön fortsatt höll ihop och var relativt kall. Halva banan låg i solen och halva i skuggan vilket gjorde att vi hade två helt olika fören. Jag valde att gå på det lite varmare och få bättre där. Dock märkte jag när loppet drog igång att jag var tvungen att staka långa partier även där det gick utför medans många av konkurrenterna kunde glida. Så loppet blev riktigt tufft men kände mig pigg så försökte hänga med så gott det gick. Slutade 26:a och kände mig ändå väldigt nöjd med det resultatet med tanke på förutsättningarna och att föret blev väldigt tufft för mig.

Långdistans 15km på tisdag
Startade tisdagen med att det återigen hade kommit in en värmebölja över Canmore. Dock inte lika varmt som i söndags men ändå +3.
Snön var ungefär lika som i söndags och höll ihop bra. Vi valde att byta skidor till Madshus propulsion istället. I jämförelse med fischerskidorna så gick de kanon längs hela banan och var betydligt mer följsamma i spåret. Det var betydligt lättare att hålla hög fart runt kurvor men även i de raka lätta partierna. Vallarna hade också gjort ett kanonjobb på morgonen och fixat ett så optimalt glid för dagen som jag kunde ha.
Tidigare på morgonen hade jag känt av ryggen och var osäker på om det skulle bli någon start. Men jag åkte upp för att prova men väl på uppvärmningen kände jag att ryggen inte höll alls och att jag inte skulle kunna ge mig själv någon rättvisa med att ställa upp så det var bara att kasta in handduken och gilla läget.

Summerat för tävlingarna så känner jag mig väldigt positiv inför framtiden. Jag har tagit mina första världscupspoäng och känner att jag kommit igång bra. Vi har ett riktigt bra lag med Zebastian Modin, och guiden Johannes Andersson, som lyckats komma på pallen på alla 3 tävlingar hittills, förbundskapten Linda Andersson som har koll på allt och fixar det vi behöver samt Stefan och Petra Holmbom som ser till att vi har de bästa skidorna.

Nu väntar några dagars träning här för mig och att heja på Zebastian när han kör skidskytte innan vi åker hem till Sverige igen.

Foto: Petra Holmbom

Foto: Petra Holmbom

 
By |december 13th, 2017|Ante Furuberg|0 Comments