0251-131040 (08-16)|info@skistart.com

Ante Furuberg

Följ min väg emot OS/Paralympics

Träningar, skov, sittsår och ett SM på gånt.

Det var ett litet tag sedan förra inlägget och det beror på att mina skov har avlöst varandra senaste tiden och på det har jag senaste veckan åkt på lite sittsår.
Det är en del nya erfarenheter för mig som tar otroligt mycket energi och kräver en hel del vila utöver det vanliga. När jag inte ligger på mage och vilar så försöker jag hålla igång träningen så gott det går. Fokus har flyttats lite mer från långa pass, för att det inte skall bli värre, till lite kortare (runt 2h) med mer kvalitet och fart.

Detta är också en plan och uppladdning för att få upp formen lite inför nästa veckas SM (om jag kommer kunna starta).
Ja ni läste rätt. Jag skall ställa upp i SM nästa vecka. Då det varken finns snö eller vi har SM i rullskidor så ställer jag upp i fel sport.
Nämligen Cykel (tempo).
Jag är sjukt spänd för hur jag skall stå mig mot cyklisterna men ska göra livet surt för dem, försöka utmana dem på riktigt och visa att skidåkare också kan cykla. Jag ställer inte bara upp för att göra en kul grej utan det är en plan jag har för att få köra fler tävlingar. Som jag varit inne på tidigare så har vi extremt få tävlingar på ett år så känner att jag behöver tävla betydligt mycket mer och då är cykel ett bra alternativ för att inte slita så mycket på kroppen men ändå få tävla och träna på det.

 
By |juni 13th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Paraidrottens utmaningar del 2

Detta är del två i denna bloggserie. Du hittar del ett här.
I denna bloggserie kommer jag att skriva lite om min syn på Paraidrottens olika utmaningar och hur jag ser på dem.
Jag kommer också att göra korta intervjuer med andra paraidrottare, både nya och erfarna utövare, för att försöka få till en så nyanserad bild som möjligt samt prata med andra idrottsprofiler för att se vad de har för tankar och idéer.

Ojämna nivåer
Jag märker ofta när jag träffar andra som är aktuella för en paraidrott upplever jag att det finns ett stort problem, lite som jag var inne på i förra delen, i att de som vill satsa inom en idrott inte får tillräckligt stora möjligheter till detta. Detta kan bero på fler saker där till exempel de som vill satsa tvingas att utöva idrotten tillsammans med de som absolut inte vill satsa. Det gör att motivationen lätt går ner, seriositeten under träningar och matcher / tävlingar inte är så hör och träningstiderna är kanske väldigt dåliga. Det ser ofta ut så att den som vill bli en Zlatan i sin idrott tvingas träna och tävla med korpennivå. Som ni förstår så blir det då väldigt svårt att utvecklas och bli bättre för de som vill satsa.

Brist på ledare
En punkt som jag tycker är otroligt viktigt, för att vi skall kunna satsa på idrott även inom paraidrotten och ta idrottandet / sporten på allvar, är våra ledare. Eller som ofta i vårt fall inom paraidrotten så finns det nästintill inga ledare eller ledare med väldigt liten erfarenhet. Då jag själv varit ledare inom idrotten i nästan hela mitt liv och också en del inom paraidrotten så har jag lärt mig hur otroligt viktigt det är med en bra ledare för att lyckas. En ledare kan höja din prestation flera steg genom små och enkla förändringar men hen kan också stjälpa hela din utveckling. Där motivationen helt kan försvinna och där utvecklingstakten helt avstannar. Tyvärr är paraidrotten inte tillräckligt stor och då bristen på pengar är vår verklighet gör det att det är svårt att locka till sig och att behålla bra ledare.

Fortsättning följer…

 
By |maj 13th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Vårvärmen ger träningslust

Om du såg fram emot att få en fortsättning på förra veckans inlägg om Paraidrottens utmaningar så kommer du få vänta lite till.
Tanken är att sprida ut det lite då det kommer bli ett antal inlägg på ämnet och jag försöker ta in de diskussioner som finns på ämnet.
Så håll ut det kommer fler inlägg snart.

Just nu har vi näst intill högsommarvärme här i Dalarna och vädret ger otroligt mycket energi och pepp till att vara ute många och långa turer.
De flesta inom skidåkningen har redan haft sin semester från träningen på mellan 2 och 4 veckor medans jag istället valt att fortsätta träna på och ta min semester lite senare.
Detta då jag hade bra förhållanden både kring vädret och snön så ville jag fortsätta åka skidor så länge som möjligt och sen har det känns givande och skönt att trappa upp träningen till de längre passen igen efter säsongen. Jag har kommit ut och kört några rullskidspass hittills men då cykelbanor och vägar är så bedrövligt sopade så har jag istället försökt cykla mer då det är lättare att ligga ute i vägen på cykel. Passen har varierat och jag har inte riktigt än börjat köra riktigt så strukturerat som det kommer bli snart utan har bara målet att komma upp i viss intensitet och visst antal timmar per vecka just nu. Istället för att känna en massa måsten så försöker jag njuta av varje pass och köra lite det jag känner för just den dagen och på så vis få ihop bra veckor. Jag försöker också fokusera lite mer på att må bra i träningen och att allt inte handlar om att prestera varje dag utan att bara göra jobbet och njuta så mycket som möjligt av att över huvud taget kunna träna på den nivå jag vill.

 
By |maj 8th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Paraidrottens utmaningar del 1

I denna bloggserie kommer jag att skriva lite om min syn på Paraidrottens olika utmaningar och hur jag ser på dem.
Jag kommer också att göra korta intervjuer med andra paraidrottare, både nya och erfarna utövare, för att försöka få till en så nyanserad bild som möjligt samt prata med andra idrottsprofiler för att se vad de har för tankar och idéer.

Min väg in i Paraidrotten
Paraidrotten i Sverige kom mig tillkänna redan någon månad efter min sjukdomsdebut då min gamla stå-baskettränare från ungdomsåren besökte mig på sjukhuset. Han var väldigt mån om att få med mig i rullstolsbasketen och få mig att känna att jag fortfarande kunde hålla på med det jag gillade som mest, idrott. En kort tid efter det blev jag också värvad till att bli tränare åt ett nybörjarlag i Stockholm med träningar två dagar i veckan. Jag hade ganska höga förväntningar på nivån i klubbens A-lag och en del förväntningar att det skulle vara ganska stor konkurrens. Jag blev redan efter några veckor uttagen till A-laget. Nivån på de som ville satsa var det absolut inget fel på, de höll världsnivå och tränade fokuserat och mer än de få halltider vi hade fått. Dock var uppslutningen på träningarna och i laget ganska varierande men ofta var vi så få som 2-4 personer. Jag kände att det var svårt att motivera mig till att resa 20 mil enkel väg för att träna med 2 andra personer. En stor anledning till det var många gånger att träningstiderna inte passade spelarnas övriga jobb etc. För oavsett om man är en av de bästa i världen och håller en hög nivå så finns det inga pengar inom para-idrotten i Sverige. Vi prioriteras också ofta tyvärr ner gällande halltider etc vilket gör det än svårare att få tillräckligt med spelare till träningar och matcher.

Ojämna och få nivåer
En annan stor orsak som gör det svårt är att det ofta inte finns någon bra nivå inom de olika paraidrotterna för nybörjare eller för de som är väldigt duktiga men inte vill elitsatsa. Ofta finns det ett A- och ett U-lag men där U-laget (utvecklingslag, nybörjare etc ingår ofta här) tränar väldigt lite och i princip inte tävlar eller spelar matcher. Det gör det också svårt för ungdomar att börja med en idrott då klivet upp till elitidrottarna, som är vuxna, är extremt stort och där nybörjarlagen eller nybörjarverksamheterna tävlar för lite för att ge en rimlig chans att komma upp till samma nivå.

Det är tyvärr inte bara rullstolsbasketen som har detta problem utan det finns liknande problem inom all paraidrott jag har varit i kontakt med. Både lagidrott och individuell idrott.

fortsättning följer…

 
By |april 28th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Nytt

Strax innan säsongsavslutningen hade jag förmånen att hämta ut min nya bil. En sprillans ny Hyundai Tuscon från Ra Motor i Uppsala. De har valt att gå in och stötta mig i min satsning under de kommande åren.

Jag är så otroligt glad och tacksam för detta samarbete då en bil för mig är inte bara ett fordon att ta mig från punkt A till B i utan den fungerar också som ett par extra ben. En riktigt bra bil som denna kan hjälpa mig att ta mig till platser som annars skulle vara helt omöjligt. Som para-skidåkare är jag beroende av att lätt kunna ta mig så nära spåret som möjligt utan att köra fast. Rullstolen är inget alternativ då det knappt går att åka i snö och då är det smidigt med denna bil som tar mig ända upp till snön.

Vill du/ni stötta mig i min fortsatta satsning mot Peking 2022 och synas på bilen så hör av dig till mig via mail eller sociala medier.

Jag har också under helgen köpt en ny landsvägscykel med stöd från stiftelsen Active Life Foundation. Det är en stiftelse som du som varit medlem i en idrottsklubb när du skadade dig kan du söka stöd för operation, rehabilitering och/eller hjälpmedel. Jag har insett under senaste åren att jag behöver ett så skonsamt sätt som möjligt kunna träna mängdträning då att enbart köra rullskidor på sommaren blir lite för slitsamt för axlar och armbågar. Cykeln är byggd så att jag får använda mig av samma muskelgrupper men på ett skonsammare och mjukare sätt. Vi får se om det kan bli någon tävling i cykel framöver men än så länge är inget bestämt.

I övrigt så njuter jag just nu så mycket det går av de sköna morgonturerna i solen och värmen men fortfarande med relativt kall och fin snö. Kan inte vara så mycket bättre än såhär!

 
By |april 17th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Varmt och fint (med knäckta skidor)

Den senaste veckan, som de flesta som bor i mellersta Sverige kanske märkt, har varit helt fantastisk vädermässigt. I Dalarna har vi haft riktigt soligt och mellan några minusgrader på mornarna och några plusgrader runt lunch. Jag har försökt passa på att köra så mycket träning som möjligt ute i snön så länge snön får vara kvar. Vi har fortfarande ca 50cm kvar ute i terrängen så det är gott om snö och riktigt hårt och fint i spåret. Vissa dagar har snön varit som betong. Detta medförde dock att jag häromdagen råkade knäcka ena skida ganska rejält när jag kom i ett litet gupp som blivit i spåret. Ibland är det inte mycket som behövs för att en skida skall gå av. Som tur är har Skistart nu riktigt bra priser på massor av bra skidor så kanske får införskaffa ett par nya träningsskidor. Fick också i veckan hoppa in spontant och ge lite staktips när jag åkte på några från Domnarvets Goif uppe i Bergebo. Alltid givande och kul att kunna ge lite tips.

Planen inför nästa säsong börjar ta form och jag kommer göra en del förändringar kring både tävlings- och träningsupplägg men då allt inte är helt klart så tänkte jag återkomma allteftersom med mer information kring vad som kommer hända under det kommande året. I vilket fall kan jag säga att det kommer bli spännande med många små och stora mål.

Den närmsta tiden kommer jag som sagt fortsätta att försöka få in lite mer mängdträning på snö och njuta av det fina föret som bjuds på nu innan den sista snön i södra dalarna försvinner. Misstänker att den ligger kvar några veckor till i alla fall.

 
By |april 4th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Start your impossible camp Östersund

I helgen var det dags igen för Start your impossible camp men nu i Östersund och jag var återigen inbjuden som förebild/ledare.

Jag och Fredrika satte oss i bilen i fredags och körde upp till Östersund där ett 10-tal glada och entusiastiska personer väntade på att få prova på både längdskidor och alpint. Vädret var lagom varmt, mellan 0 till +5 och humöret på topp hos alla deltagare.

Vi började i fredags med en föreläsning av vasaloppsvinnaren Lina Korsgren och sedan lite teknikgenomgång med Jerry Ahrlin. Både Lina och Jerry gav bra och väldigt givande föreläsningar / genomgångar som gav mycket för alla, men kanske mest mig. Det ger lite extra motivation och pepp när andra duktiga åkare som lyckats bra berättar om sina framgångar men också sina motgångar under åren.

På eftermiddagen var det dags att ge sig ut i spåret och för de flesta av deltagarna var det första gången på skidor. Min landslagskollega Zebastian Modin, som tog silver under Paralympics, anslöt också för att hjälpa till och inspirera de unga nybörjarna. Dagen blev ganska lång då vi var ute i nästan 4h men riktigt kul att det inte finns någon rädsla alls, hos deltagarna, att slita sig upp för backarna och sedan våga åka ner utan att kunna svänga eller bromsa. Dagen avslutades med att Zebastian passade på att testa sitski.

På lördagen hade jag och Fredrika lite vila för att sedan på söndagsmorgon köra igång igen innan vi åkte hem till Dalarna igen.

Nu hade några av de nya i kälke blivit lite säkrare så vi passade på att dra iväg på 5km-banan för att få lite mer varierande terräng.
Det märks att inte bara jag tycker att längdskidor ger oss en otrolig frihet även på vintern samtidigt som det är otroligt bra träning. Nu gäller det bara att peppa de andra att fortsätta så att jag får mer motstånd även på hemmaplan här i Sverige.

 
By |mars 28th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Träning och diabetes typ-1

Jag har senaste veckan varit magsjuk så hela veckan har mestadels gått åt till att ligga i sängen och vila. Nu börjar jag äntligen bli frisk igen men kroppen är inte riktigt pigg än så kommer bli fortsatt några dagar lugnt innan jag tar upp någon högintensiv träning igen. Eftersom jag inte har så mycket annat att berätta om den gångna veckan så tänkte jag istället prata om ett annat ämne som ligger mig nära.

Som många av er redan vet så har jag inte bara en neurologisk sjukdom utan också diabetes typ-1 sedan 1993.
Därför tänkte jag här berätta lite om mina utmaningar gällande att träna/tävla på elitnivå med diabetes typ-1.
Jag kommer inte gå igenom något större om diabetes typ-1 i sig så vill ni veta mer om det kan ni läsa här.

Med Diabetes typ-1 har man i regel ingen egen insulinproduktion alls (finns varianter där viss insulinproduktion kan finnas kvar). Detta gör att man måste reglera blodsockret med hjälp av insulinpump eller sprutor. Jag har valt att ha en insulinpump med kontinuerlig blodsockermätare för att kunna ligga så nära perfekt i blodsocker som möjligt och samtidigt ge mig en rimlig chans att konkurrera på världsnivå. Min nervsjukdom gör också att jag inte kan känna låga och höga blodsockervärden så utan den kontinuerliga mätningen så hade det varit väldigt problematiskt.

Att prestera med lågt blodsocker är i princip omöjligt då musklerna och hjärnan inte får tillräckligt med energi för att kunna fungera ordentligt. Tänkt dig själv hur det är att inte äta på några dagar och försöka springa 10km så fort du orkar. Det är ungefär så det känns och så min kropp fungerar när jag har lågt blodsocker och skall tävla. Detta är ibland lätta att åtgärda med något sött / mat men inte alltid. Vissa dagar kan det behövas stora mängder energi för att få upp blodsockret till acceptabla nivåer och vissa dagar krävs nästan inget. Detta trots relativt små mängder insulin i kroppen. Detta hände under medeldistansen i Finland där jag körde hela loppet med väldigt lågt blodsocker på grund av att jag inte lyckats få upp det med mat / socker innan. Jag minns nästan inte loppet efteråt och allt känns som i en svart bubbla.

Att försöka prestera med högt blodsocker istället är minst lika svårt men på ett litet annat sätt. Känslan är inte den samma utan här kan man känna sig ganska pigg men farten i kroppen finns inte. Detta har jag förstått beror mycket på att när man har högt blodsocker så kan kroppen nästan bara förbränna fett och inte kolhydrater. Detta gör att man blir väldigt mycket långsammare än om man ligger på en bra nivå. Samma sak som när jag ligger lågt så kan det vara väldigt svårt att få ner blodsockret när jag ligger högt. Stress och nervositet gör att kroppen får massa adrenalin och andra hormoner som höjer blodsockret väldigt mycket. Detta är svårt att parera med extra insulin och hamnar jag för högt så blir jag också lite mer insulinresistent vilket också gör det svårare att få ner blodsockret igen.

Så att tävla på världsnivå med diabetes typ-1 är inte alltid lätt men absolut ingen omöjlighet.
Det gäller bara att planera och tänka till lite mer än vad alla andra utan diabetes typ-1 behöver göra.

 
By |mars 9th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Start Your Impossible Camp Falun 2018

Under helgen som var, den 23-25 februari, fick jag äran att träffa mängder med människor med olika funktionsvariationer som ville prova på olika idrotter.

Start Your Impossible Camp är ett läger som Parasport Sverige anordnar i många olika städer och där deltagarna får prova på olika idrotter. Jag fick äran att vara med på längdskidorna, som ledare och förebild. Lugnet och Falun visade upp sig från sin finaste sida och solen sken på de ca 15 deltagarna som under dagen provade på paralängdskidor. De flesta var sittande åkare så till en början hade vi lite att göra för att få alla i var sin kälke (sitski) och få det att fungera. Deltagarna hade ganska stora variationer på både funktion och kroppsstorlek vilket gjorde det lite mer utmanande men Pär Uhlin på Paraförbundet Dalarna lyckades lösa det mesta väldigt bra. Vi hade också några med synnedsättning som deltog. Nästan alla deltagare stod på skidor för första gången i sina liv och jag kan inte annat än imponeras stort över deras orädda inställning att bara kasta sig ner för backarna utan en tanke på att kunna bromsa eller svänga. Tänk då på att de har antingen bara funktion i delar/hela överkroppen eller har så kraftig synnedsättning att de inte ser snön de står på. Riktigt imponerande!

Det bästa för min del efter lägret var att minst fyra ville fortsätta åka längdskidor och två sa att det var det roligaste de gjort i sina liv.

Efter lägret åkte jag och min sambo Fredrika ut till Gyllbergen i Borlänge och tog en lång och skön skidtur på 2.5h i ett sagolikt vinterlandskap där vi även träffade på en gammal vän, Sanna, i spåren.

Film från lägret

 
By |februari 28th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Bra resultat på Bessemerloppet

Nu när världscupssäsongen tagit slut och det inte blev något Paralympics för mig denna gång så har jag försökt hitta andra tävlingar som fungerar bra att köra. Långloppens halva sträckor som damer och juniorer ofta kör har visat sig fungera bra och då Fredrika skulle köra Bessemerloppet i helgen för att seeda sig i Tjejvasan så valde jag att följa med dit för att få lite fler tävlingar innan den långa träningsperioden börjar inför nästa säsong.

Väl på plats så insåg vi ganska snabbt att jag inte hade en chans att ta mig de ca 200m till starten i rullstol. Det låg alldeles för mycket snö kvar och skidspåren korsade vägen upp till starten vilket försvårade det ytterligare. Efter att ha pratat med tävlingsansvariga på plats så gav de oss, utan problem, möjligheten att köra bilen in till starten och parkera bara ett 20-tal meter från starten. Vi fick riktigt bra service och hjälp av dem så det tackar jag innerligt för!

När loppet senare drog igång och jag skulle köra de ca 19km som banan sträckte sig så försökte jag hålla en ganska hög fart från starten men efter ca 400m så blev det lite löst i ena nedförsbacken och skidorna försvann under mig. Jag var sedan snabbt uppe igen och hade inte tappat speciellt mycket på det utan försökte hitta en lugn åkning och inte stressa. Det var många runt mig som gick väldigt ojämt märkte jag så jag försökte inte hänga på utan gå i min egen fart vilket lönade sig när det var 5km kvar. De flesta kroknade rejält då och jag tog ett antal placeringar. I slutet av loppet var det ett antal riktigt branta “saxbackar” relativt nära varandra. De var inte så långa men ganska branta så i tredje sista backen upp gick jag mig rejält stum och tappade tre placeringar in i mål. Jag var överraskande nöjd när jag kom in i mål att jag ändå lyckats hålla så många bakom mig och gått in som 9:a i en tävling för fullt funktionsdugliga, stående åkare.

 
By |februari 22nd, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Bra världscupsavslutning men tyvärr inget PyeongChang

Nu är jag påväg hem från Finland med massor av nya erfarenheter.
Vädret har fortsatt varit på gränsen till för kallt för att över huvud taget kunna träna och tävla i.
Det har varit ner mot -20°c och både mina luftvägar och min nervsmärta har påverkats en del negativt av det.
Trots det så har ändå Voukatti-tävlingarna varit mina bästa hittills resultatmässigt.

Medeldistans 7.5km
I tisdags så körde jag 7.5km. Jag försökte gå ut kontrollerat och öka farten något genom loppet.
Men redan när jag kom till första uppförsbacken så kände jag att något var fel.
Blodsockret hade sjunkit till 2,1 och jag började må ganska illa. Jag bestämde mig ändå för att bita ihop och köra så långt det räckte.
In på sista varvet så hade min syn nästan helt försvunnit på grund av blodsockret och allt kändes som en mörk dimma.
Jag ramlade ihop i målfållan och Johan (vår skidtestare) var snabbt framme med en kolhydrats-liquid.
Den är extremt lätt att få i sig och tas upp snabbt av kroppen så i detta fall så kändes det som att den räddade mig från att hamna i koma.
(Jag är sponsrad av Enervit så det kan låta som något som är taget från dem men just i dessa lägen så har jag inte hittat någon produkt som fungerar bättre så därför använder jag dem.)
Efter en stund när jag blivit piggare så såg jag att jag var 17:e man i mål.
Väldigt nöjd efter loppet att jag lyckades ta mig igenom det och ändå prestera trots de usla förutsättningarna.

Sprint
Igår, torsdag, var det sen dags för sprint.
Här hade de lagt en väldigt kort och snabb sprintbana vilket passade mig väldigt bra.
Precis som en annan IK Jarl:are, Emil Johansson, så gillar vi när det är kortare snabbare sprintbanor.
Jag gick ut bra från start men tappade lite tid i den branta första backen men i de snabbare partierna så tog jag istället en hel del tid på de övriga.
Det kändes som ett bra lopp i mål men arrangörerna hade lite problem med procentsatsen så vi var inte helt säkra på vilken placering jag hade.
efter ca 10 minuter så ropar speakern ut att jag var 10:a och därmed klar för semifinal. Alltså mitt livs hittills bästa lopp!
Mina gamla fischer-skidor gick fantastiskt bra i det kalla, lite fuktiga föret och den relativt raka banan som dagen bjöd på.
Väl i semifinalen så körde en av de andra killarna in i mig bakifrån så tappade ca 50 meter på de övriga och hade tyvärr ingen chans att jobba mig ikapp. Men det är charmen i korta sprinter att allt kan hända och allt går väldigt fort.

Inget PyeongChang
Jag fick också reda på att mina resultat tyvärr inte räcker till för att åka till Paralympics denna gång.
Så nu får jag njuta av den fina vintern hemma i Sverige istället.

 
By |februari 9th, 2018|Ante Furuberg|1 Comment

Kallt i Finland

Nu är jag på plats i Voukatti, Finland, landade här i torsdags, och skall genomföra säsongens sista världscupstävlingar.
Som vanligt så gäller 7.5 km (tisdag), sprint (torsdag) och 15km (fredag) för mig.

Det är väldigt kallt, vindstilla och torrt här i Voukatti så det är väldigt stor skillnad mot Tyskland för snart två veckor sen där det var varmt, blåsigt och blött istället.
Snön är torr, kall och sträv så går ganska tungt direkt man hamnar utanför spåren men så länge man ligger i spåren så glider det ganska bra.
Hittills har jag hunnit köra tre pass varav ett intervallpass och en hel del impulser. Det är lite ovant och väldigt ansträngande för luftvägarna att köra hårt när temperaturen sjunker ner mot -17°C. Jag har därför valt att köra alla lugnare pass och uppvärmningar med mask för att skona luftvägarna så mycket jag kan. Tyvärr är det svårt att köra med mask i högre intensitet då det kräver mer syre.

Sista chansen att kvala
Detta är inte bara säsongens sista världscupstävlingar för mig utan också sista chansen att kvalificera mig, efter de svenska kraven, till Paralympics i PyeongChang som drar igång i mars. Kraven de har ställt på mig är höga och väldigt svåra att lyckas nå men kroppen känns fortfarande pigg så får jag bara bra förutsättningar och har en bra dag så skall det kunna gå vägen. Tyvärr har mina nya Fischer stakskidor spruckit i plastplattan som mina klackar (som man fäster sitski:n i) är skruvade så jag har tyvärr inget annat par skidor att köra på nu än mina gamla Fischer stakskidor. Tror dock jag hade valt dem ändå, då de glider bra i detta föret, så känns ändå ganska lugnt. Har också hunnit göra lite skidtester med mina övriga par och överraskande så går fortfarande mina varmskidor från Madshus med varmstruktur nästan lika bra som Fischerskidorna med kallstruktur.

Så nu ser jag fram emot att göra ett bra avslut på säsongen och få till några bra lopp jag kan vara nöjd med.

 
By |februari 4th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Nattsvart

Det här inlägget har fått dröja lite för att jag behövs samla mina tankar och försöka hitta tillbaka till tävlingsformen igen efter en bedrövlig vistelse i Tyskland.
Hela Tysklandsvistelsen har känts ganska nattsvart precis som skogen vi tävlat i.

Efter förra inlägget då allt bagage, utrustning och rullstol tappats bort av flygbolaget så fick jag det tillslut lagom till att precis kunna genomföra den andra tävlingen i Oberried.
15km tuff tävling på en bana som inte alls var godkänd för oss att köra. Den var både för brant uppför som utför. Dessutom var kanske inte vädret helt gynnsamt för mig då det var väldigt varmt och blött. Skidorna sjönk ganska mycket i vissa partier av banan och stavfästet var nästan obefintligt trots mina dasslock till trugor. Dock var det inte så mycket att göra åt det utan bara gilla läget och köra ändå. Det är ju ändå samma bana och samma förhållanden för alla tävlande. Jag valde att köra på mina madshusskidor och vallarna hade gjort ett fantastiskt jobb då skidorna gick väldigt bra. Jag öppnade loppet väldigt kontrollerat och hade bestämt innan att hitta min fart och inte stressa. Gick in efter första varvet på en 18 plats och kände mig pigg. Såg att de andra startande runt mig gick ut med en hiskelig fart men stumnade ganska rejält redan efter ett varv. Så jag började plocka placeringar speciellt på de lite mer lättåkta partierna. Sen hände det som inte fick hända. Jag gick in i en snabb kurva där det inte fanns spår och bara kände hur kälken helt plötsligt försvann under mig. Först kändes det som att både skidor och stavar gick sönder men när jag såg att allt var helt var det bara att försöka fortsätta loppet. Efter ca 200m till så märkte jag att axeln inte kändes bra och att armen började domna bort. Så efter ytterligare ca 200m så var det tyvärr bara att kasta in handduken och bryta loppet.

Efter att jag hade brutit loppet så bestämde vi tillsammans med läkaren på plats att det var bäst att åka till sjukhuset och kolla så att inget var allvarligt då känseln inte kom tillbaka i armen. Kan inte säga annat än att Tyska läkare är lika noggranna som man kan tänka sig så efter 3st röntgenomgångar så konstaterades att alla ben var hela och att det var mjukdelsskador i axeln som troligen gjorde att nerven kom i kläm. Så ingen fara att träna/tävla igen på det så länge det inte gjorde för ont.

Så ett lätt pass på måndagen och sedan testa att köra sprinten i tisdagen.

Väl på tisdagen kändes både jag och utrustningen riktigt bra. Jag låg bra med i prologen ända in i sista 90graders-kurvan där för många innan mig hade trillat och det blev riktigt löst i snön så skidorna skar i en grop som hade bildats och jag gjort en 360 tappade för mycket fart och det var kört att ta sig vidare till semi.

Det jag tar med mig från Tyskland är att jag kan åka riktigt fort när jag väl håller mig på skidorna och saker runt mig inte strular för mycket.
Så nu är det bara att ladda om ordentligt för tävlingar i Voukatti, Finland om ca en vecka.

 
By |januari 29th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Borttappat bagage och inställd tävling

Är på plats i Oberried, Tyskland med landslaget och planen var att jag skulle köra 7.5km idag.
Dock blev det inte riktigt som det var tänkt.

När vi landade i München så blåste det så mycket så att de kunde inte öppna dörrarna till bagageutrymmet på flyget.
Det resulterade i att jag inte fick med mig min sitski, väska, skidor och inte heller min rullstol. Vi var också försenade till vårt anslutningsplan till Basel så flygplatspersonalen körde mig direkt mellan flygen i deras bil.

Sedan väl i Basel fick vi veta att de inte hade någon aning om vart vår utrustning och min rullstol var.
Så inte mycket annat att göra än att låna en rullstol på flygplatsen av modell större. Då menar jag också väldigt mycket större. Pjäsen gick på ca 20-25kg och vi kunde sitta nästan två i bredd i den. Ändå glad att jag har ett helt gäng med starka tjejer och killar i laget som kunde hjälpa mig.

Under natten till idag fick vi en del av utrustningen men inget av mitt tyvärr. Eftersom en sitski behöver vara anpassad efter längd och sittställning etc. så gick det heller inte att låna någon så det var bara att ställa in dagens tävling tyvärr.

När klockan sen blev ca 10:00 så ringde de från flyget och sa att de var 2h bort med all min packning.
Väldigt glad för det åkte jag iväg för att prova banan och väcka kroppen lite igen efter allt stillasittande.
Det blir alltså tävling imorgon och då 15km på en väldigt tuff 2.5km bana.
Snön vräker ner idag och det skall snöa mycket fram till ca 9:00 imorgon så jag ser fram emot en mycket tuff och krävande tävling imorgon.
Dags att plocka fram de stora trugorna och vara beredd på att pulsa i snön.

 
By |januari 20th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments

Riktigt härliga dagar

Som ni ser på bilderna så har vi haft det riktigt fint i Dalarna med väldigt mycket snö och fina dagar.
Oavsett hur kroppen känns så kan jag inte annat än att säga att det är lätt att träna när det är såhär!

Jag rivstartade veckan rejält med att köra hårda backintervaller i Mellsta med Micke och motionärerna som såg till att jag höll farten uppe.
Tack för att jag fick vara med och att ni gjorde så att jag höll farten uppe genom alla intervaller!
Efter det så har veckan bestått av en hel del jobb, träffat sponsorer och träning i, som sagt var, riktigt härliga förhållanden. Snön har varit kall och hård och spåren kring Borlänge har hållit ihop bra hela dagarna. Tidigare i vinter har jag märkt att de lite senare på eftermiddagarna blir lite sönderåkta men nu har det varit väldigt bra. Jag har mestadels kört kortare och medellånga intervallpass där passen legat runt 1,5h samt en del impulser. Mellan de tuffare passen har jag också passat på att testa mina olika skidor för att få bättre koll på de olika egenskaperna de har. För dig som är intresserad av vad jag kör på så har jag Fischer stakskida och klassisk och Madshus stakskida.

Jag har inte riktigt återhämtat mig efter Canmore-resan känner jag så har dragit ner lite på träningstiden mot vad som först var tänkt. Det är lätt att stressa när saker inte går som man tänkt och kroppen inte riktigt känns 100% men med dessa förhållande som varit här och de människor jag har runt omkring mig så går det inte att göra annat än att bara njuta och ta det med ro.

Nu laddar jag och gör klart det sista inför resan till Tyskland på torsdag. Där väntar, precis som i Canmore, tre tävlingar för mig. En sprint-, en 7,5km- och en 15km-tävling. Det skall bli väldigt skönt att dra igång tävlingarna igen efter ca en månads uppehåll men först väntar ytterligare några dagars träning för att försöka få till formen igen.

 
By |januari 13th, 2018|Ante Furuberg|0 Comments