Detta är del två i denna bloggserie. Du hittar del ett här.
I denna bloggserie kommer jag att skriva lite om min syn på Paraidrottens olika utmaningar och hur jag ser på dem.
Jag kommer också att göra korta intervjuer med andra paraidrottare, både nya och erfarna utövare, för att försöka få till en så nyanserad bild som möjligt samt prata med andra idrottsprofiler för att se vad de har för tankar och idéer.

Ojämna nivåer
Jag märker ofta när jag träffar andra som är aktuella för en paraidrott upplever jag att det finns ett stort problem, lite som jag var inne på i förra delen, i att de som vill satsa inom en idrott inte får tillräckligt stora möjligheter till detta. Detta kan bero på fler saker där till exempel de som vill satsa tvingas att utöva idrotten tillsammans med de som absolut inte vill satsa. Det gör att motivationen lätt går ner, seriositeten under träningar och matcher / tävlingar inte är så hör och träningstiderna är kanske väldigt dåliga. Det ser ofta ut så att den som vill bli en Zlatan i sin idrott tvingas träna och tävla med korpennivå. Som ni förstår så blir det då väldigt svårt att utvecklas och bli bättre för de som vill satsa.

Brist på ledare
En punkt som jag tycker är otroligt viktigt, för att vi skall kunna satsa på idrott även inom paraidrotten och ta idrottandet / sporten på allvar, är våra ledare. Eller som ofta i vårt fall inom paraidrotten så finns det nästintill inga ledare eller ledare med väldigt liten erfarenhet. Då jag själv varit ledare inom idrotten i nästan hela mitt liv och också en del inom paraidrotten så har jag lärt mig hur otroligt viktigt det är med en bra ledare för att lyckas. En ledare kan höja din prestation flera steg genom små och enkla förändringar men hen kan också stjälpa hela din utveckling. Där motivationen helt kan försvinna och där utvecklingstakten helt avstannar. Tyvärr är paraidrotten inte tillräckligt stor och då bristen på pengar är vår verklighet gör det att det är svårt att locka till sig och att behålla bra ledare.

Fortsättning följer…