Raiden, bokmässa och mera debatt!

Igår var jag alltså med och körde ÅTERpremiärupplagan av Raiden Skate mellan Idre Fjäll och Särna 42 km. Arrangerad av SkiProAm. Raiden som körs på två dagar med 58km klassiskt dag 1 Grövelsjön – Idre Fjäll och dag två som Skate 42km, där tävlingarna också kan köras separat en och en. Hade såklart gärna kört båda dagarna även nu, men kändes dels lite mycket med 10 mil till redan helgen efter Vasaloppet, dels fick jag i uppdrag att hålla en föreläsning på bokmässan i Falun på lördagen.

Även om jag nu blir lite partisk i sammanhanget måste jag säga att det var en rolig tävling med riktigt fin bansträckning, speciellt i utförsterrängen ner från Fjället. Ganska lätt bana med en del höjdmeter som tappas, men ändå lite backar som bryter av och aldrig gör banan enformig. Mycket växel fyra som jag gillar starkt (även om jag fortfarande är rätt seg i benen efter Vasan)

Jag hängde med herrtäten med Adam Steen i spetsen i ca 6km innan de drog på ganska hårt en bit och jag tvingades släppa. Åkte sedan själv en bit innan jag blev upphämtad av tredje herre som jag kunde åka och växeldra med i dryga 2 mil innan han släppte mig efter 31 km.
Sista milen åkte jag på själv och tog då in ganska mycket på herrtäten som jag sedan bara var någon minut efter i mål och trea totalt.

Kul att köra första skatelångloppet på många år. Och som jag skrivit förr. Jag är alltid lite ledsen för att inte fler långlopp går i skate eftersom det passar mig så otroligt mycket bättre än att staka.
Sedan har det varit kul att köra några långlopp nu flera helger på raken eftersom man kommer in mer och mer i rutinerna för varje gång.
Sista åren har det bara blivit något enstaka långlopp varje säsong och då hinner man glömma mycket av rutinerna. Som hur mycket vätska man behöver, vilken sorts energi, när och var osv. Samtidigt som väldigt mycket också har utvecklats och förändrats bara sista åren. För 5 år sedan bar i princip inga toppåkare egen vätska på sig under loppet, nu gör plötsligt de flesta det. I går testade jag för första gången att köra med camelbak, vilket funkar bra så länge det inte är alltför kallt. Har hört att man måste blåsa tillbaks vätskan i slangen för att förhindra i frysning (eftersom denna slang inte är isolerad), vilket jag också testade när jag tränade dagen innan.
Men så kommer man på tävling och inser att det är STÖRT OMÖJLIGT att orka blåsa med tryck samtidigt som man flåsar. Så min slutsats efter gårdagen är att camelbak funkar bra ändå till -5 grader (utan att man blåser tillbaks vätskan) och orkar man blåsa med tryck då åker man på tok för sakta. Möjligt att man kan träna på det eller att man är olika där, men för mig funkar det än så länge inte. (Suga är naturligtvis väldigt mycket lättare än att blåsa)

Kul också att Blomman hakade på min debatt i går under damernas tremil.
Bra att det är fler som börjar reagera.
Tydligen tillfrågades ett par aktiva damer även igår om de skulle vilja köra Femmil och responsen är ju inte alltid överväldigande.
Vilket kanske inte heller är så konstigt.
Har man vant sig vid att bara köra 15km och 30 km som längst kan det upplevas långt i början. Och något man heller inte har lagt upp träningen för. Men allt handlar om invändning, snarare än ett svar på att vi inte skulle orka rent fysiskt. Se bara på hur bra Britta hävdar sig mot herrarna i långloppen!
Herregud jag tyckte väl att det kändes som en evighet för 3 veckor sedan när jag körde årets första långlopp och lopp över 15 km. Att bara orka hålla fokus i 2tim och 20 min, när man har tävlat i 13, 26 eller 41 minuter hela vintern. Men sedan när man kört några helger så vänjer man sig ganska snabbt vid denna långdragna plåga istället för den mer korta och intensiva.
Jag tror att tanken bara är ovan för många.
Vi damer har helt enkelt vant oss (och lärt oss) att vi inte orkar lika långt som herrar.

Till helgen är tanken att premiära på Biren. Ska bli riktigt skoj!