I denna bloggserie kommer jag att skriva lite om min syn på Paraidrottens olika utmaningar och hur jag ser på dem.
Jag kommer också att göra korta intervjuer med andra paraidrottare, både nya och erfarna utövare, för att försöka få till en så nyanserad bild som möjligt samt prata med andra idrottsprofiler för att se vad de har för tankar och idéer.

Min väg in i Paraidrotten
Paraidrotten i Sverige kom mig tillkänna redan någon månad efter min sjukdomsdebut då min gamla stå-baskettränare från ungdomsåren besökte mig på sjukhuset. Han var väldigt mån om att få med mig i rullstolsbasketen och få mig att känna att jag fortfarande kunde hålla på med det jag gillade som mest, idrott. En kort tid efter det blev jag också värvad till att bli tränare åt ett nybörjarlag i Stockholm med träningar två dagar i veckan. Jag hade ganska höga förväntningar på nivån i klubbens A-lag och en del förväntningar att det skulle vara ganska stor konkurrens. Jag blev redan efter några veckor uttagen till A-laget. Nivån på de som ville satsa var det absolut inget fel på, de höll världsnivå och tränade fokuserat och mer än de få halltider vi hade fått. Dock var uppslutningen på träningarna och i laget ganska varierande men ofta var vi så få som 2-4 personer. Jag kände att det var svårt att motivera mig till att resa 20 mil enkel väg för att träna med 2 andra personer. En stor anledning till det var många gånger att träningstiderna inte passade spelarnas övriga jobb etc. För oavsett om man är en av de bästa i världen och håller en hög nivå så finns det inga pengar inom para-idrotten i Sverige. Vi prioriteras också ofta tyvärr ner gällande halltider etc vilket gör det än svårare att få tillräckligt med spelare till träningar och matcher.

Ojämna och få nivåer
En annan stor orsak som gör det svårt är att det ofta inte finns någon bra nivå inom de olika paraidrotterna för nybörjare eller för de som är väldigt duktiga men inte vill elitsatsa. Ofta finns det ett A- och ett U-lag men där U-laget (utvecklingslag, nybörjare etc ingår ofta här) tränar väldigt lite och i princip inte tävlar eller spelar matcher. Det gör det också svårt för ungdomar att börja med en idrott då klivet upp till elitidrottarna, som är vuxna, är extremt stort och där nybörjarlagen eller nybörjarverksamheterna tävlar för lite för att ge en rimlig chans att komma upp till samma nivå.

Det är tyvärr inte bara rullstolsbasketen som har detta problem utan det finns liknande problem inom all paraidrott jag har varit i kontakt med. Både lagidrott och individuell idrott.

fortsättning följer…