Det var ju svårvallat och lite smålurigt före. Jag hade bra skidor på uppvärmningen med varken ifrysning eller släpp. Fram till start hann det gå en stund och i första backen efter start kände jag direkt att det hunnit bli glattare. Jag fick saxa men kunde parera det hela ok. Det gick hyfsat att gå på armarna och jag kunde tappade ändå inte uppför.
I tre varv kändes det bra. Kroppen kändes bra, stakningen kändes bra och jag plockade sakta men säkert placeringar. Ut på sista varvet var jag lite tröttare och fick saxa mer. De små i frysningarna lossnade inte på toppen och klungan med Falken som jag just kommit ikapp orkade jag inte riktigt hänga på. I sista uppförsbacken var jag ändå så gott som i rygg. Men både för att jag var trött och för att kunna ge allt sprang jag hela vägen bredvid spåret uppför backen. Något jag inte skulle ha gjort! På toppen hade högerskidan hunnit bli en fulländad stylta med 5 cm i frysning. Ajaj! Jag stod på näsan och försökte stampa bort snön samtidigt som jag tog mig framåt. Det gick inte något vidare och in på upploppet fick jag hålla all kroppstyngd på vänsterskidan för att överhuvudtaget ta mig framåt.
Kanske var det tur att detta hände först på upploppet och inte tidigare, men efter en check i listan är jag mellan 20-25 sek efter de ryggar jag hade i sista backen, som jag alltså tappar på 300 meter! Om jag blev 18 eller 23 spelar väl kanske kvitta, men en betydligt bättre sträcktid är ju ändå roligare.
I frysningar är så himla hårfint. Från at man kan få lite grand och ändå lyckas ÅKA bort det, till att det bygger på och blir flera centimeter tjockt som inte går att få bort. En sådan panik när det händer!
Känslan i kroppen är bra mycket bättre nu än förra fredagen och lördagen. Tekniken är bättre och överskottet är tillbaka. Det känns skönt. Det går åt rätt håll även om jag inte tycker att jag fullt fått den utdelning jag hade önskat. Men så är det ibland. Förhoppningsvis kommer det bättre tävlingar.
Återigen. Stina, Ida och Charlottes insatser lyfter och inspirerar!! Kul, kul och väldigt imponerande.
Efter målgång i lördags blev jag tillfrågad endel om det som Sanna Kallur lyfte i fredagens Skavlan. Att idrottande kvinnor mister stora delar av sina inkomster i samband med en graviditet och hamnar mellan stolarna i ett system som inte är uppbyggt och anpassat för att kvinnor ska få barn under idrottskarriären.
En viktig fråga som är dags belysa. Givetvis har jag tänkt och funderat mycket på detta själv i samband med mina egna graviditeter. Att kvinnor som blir gravida hamnar i ett undantagstillstånd som idrotten på många håll inte hunnit anpassat sig till, eller ens funderat på. Förrän nu. När alltfler och större stjärnor gör frågan aktuell, fler idrottare väljer att bli mammor och påtalar ett system som behöver ses över.
/Maria
Leave A Comment