Sedan förra inlägget har träningen rullat på bra men med lite mindre hinder på vägen.
Jag har sedan jag fick min nervsjukdom haft en del problem med bl.a. nervskador i magen vilket gör att jag ibland får väldigt mycket smärtor.
Det har gått bra när jag kört tröskel och lugnt men inte när jag maxat. De sista dagarna har det blivit lite bättre så jag har kunnat börja maxa ordentligt på intervallerna igen utan att få allt för mycket smärta.

Senaste veckorna har jag försökt trycka ner formen för att nu släppa upp den igen inför tävlingarna i Tyskland som ligger närmast i tid. Kroppen har trots mina magproblem fortsatt att svara bra så det skall bli intressant att se om jag lyckas få upp formen till topp igen.

När man tränar så pass mycket som jag gör så är det väldigt skönt att kunna träna med familj och vänner emellanåt. Speciellt nu också när vi har så mycket snö i Borlänge/Falun. Så är det lätt att få sällskap ut i spåren. Det hjälper extra med motivationen när magen har krånglat och det är jag väldigt glad för. Jag har även försökt lära ut lite stakning till motionärer för att själv reflektera över hur jag åker. Jag tycker att det är ett bra sätt att slipa på detaljerna och på riktigt behöva reflektera mer kring åkningen och inte bara åka på.

Något denna resa har lärt mig hittills är att skidåkning inte bara är att ha bra material och bra kropp. Formen är viktig att ha men för att kunna komma dit är det minst lika viktigt att få det mentala att funka. Motivationen måste hela tiden vara på topp och nerverna måste vara under kontroll. Det är också mycket det som gör att jag uppskattar sällskap på träningarna för att då kunna diskutera och utvecklas på alla plan. Detta inte bara med riktigt duktiga skidåkare utan även andra som kan se saker på ett litet annorlunda sätt. Planen är att försöka utveckla den mentala biten mer så att jag kan åka mer avslappnat och nå min fulla potential.