Övrigt

I går var jag iväg och körde Birken för första gången. Efter en kort febersväng på onsdagen blev ett sent beslut att åka, så istället för avresa torsdag eftermiddag blev det fredag eftermiddag istället. Tur att det vara nära i alla fall.
Det var givet för mig att köra med fäste, så jag skulle väl egentligen ha testat ut hur mycket fäste jag skulle våga ha under fredagen. Det hanns inte riktigt med då jag ankom så sent så det blev väl lite mer gambling över det kanske. Birken lär vara det tuffaste loppet att staka och endast ett fåtal damer valde att staka. Ryggsäcken på 3,5 kg gör också sitt tycker jag. Det är visserligen inte lättare att diagonala med ryggsäck än att staka, men vikten på ryggen gör ändå att det är ännu tuffare att orka staka de 13km-erna uppför i början.
Jag tänkte ändå på att hålla nere fästet och valla både kort och rätt tunt. Och jag tror att jag hade nästan lika bra glid som de som gick ovallat. Men samtidigt var det alldeles för lite för att kunna åka avslappnat så jag istället för att plocka uppför, stod jag mest och vevade och tappade väldigt mycket i backarna. Det blev en slitsam historia att ta sig upp till första toppen efter 13km.
Det var tuffare bana än jag trodde faktiskt. Så imponerande hur många Norrmän som är så pass bra åkare att de fixar loppet. Jämför man kravprofilen för Vasaloppet och Birken är det en enorm skillnad. Nog är det imponerande många utan skidmil i benen som fixar 90 km i Vasaloppet också, men att klara av milslång backe uppför och alla höghastighetsbackar utför, inte minst från Sjusjön och hem sista milen är ändå något helt annat.
Annars är det intressant att även jämföra Birken och Vasaloppet som arrangemang. Vasaloppsveckan är såklart större än Birken-veckan totalt sett, men fler åker ändå själva Birkbein än själva Vasaloppet och trots att både startplats och arrangemang upplevs mycket mindre i Birken inrymmer den väldigt mycket folk, tack vare startgrupper istället för en gemensam start som i Vasaloppet. Jag vet att Vasaloppsstarten för många upplevs helig, men tänk så mycket bättre tävling det skulle bli med startgrupper istället.
Visst är längden på loppet en större begränsning i Vasaloppet om alla ska hinna i mål innan det blir mörkt, men kanske får man helt enkelt dra ner maxtiden en timme för att fixa en bättre tävling.
Kul att testa Birken i alla fall, även jag kanske hade hoppats på lite bättre resultatmässigt.

Mina temakamrater i Skiproam, Evelina och Emilia.

Igår var jag alltså med och körde ÅTERpremiärupplagan av Raiden Skate mellan Idre Fjäll och Särna 42 km. Arrangerad av SkiProAm. Raiden som körs på två dagar med 58km klassiskt dag 1 Grövelsjön – Idre Fjäll och dag två som Skate 42km, där tävlingarna också kan köras separat en och en. Hade såklart gärna kört båda dagarna även nu, men kändes dels lite mycket med 10 mil till redan helgen efter Vasaloppet, dels fick jag i uppdrag att hålla en föreläsning på bokmässan i Falun på lördagen.

Även om jag nu blir lite partisk i sammanhanget måste jag säga att det var en rolig tävling med riktigt fin bansträckning, speciellt i utförsterrängen ner från Fjället. Ganska lätt bana med en del höjdmeter som tappas, men ändå lite backar som bryter av och aldrig gör banan enformig. Mycket växel fyra som jag gillar starkt (även om jag fortfarande är rätt seg i benen efter Vasan)

Jag hängde med herrtäten med Adam Steen i spetsen i ca 6km innan de drog på ganska hårt en bit och jag tvingades släppa. Åkte sedan själv en bit innan jag blev upphämtad av tredje herre som jag kunde åka och växeldra med i dryga 2 mil innan han släppte mig efter 31 km.
Sista milen åkte jag på själv och tog då in ganska mycket på herrtäten som jag sedan bara var någon minut efter i mål och trea totalt.

Kul att köra första skatelångloppet på många år. Och som jag skrivit förr. Jag är alltid lite ledsen för att inte fler långlopp går i skate eftersom det passar mig så otroligt mycket bättre än att staka.
Sedan har det varit kul att köra några långlopp nu flera helger på raken eftersom man kommer in mer och mer i rutinerna för varje gång.
Sista åren har det bara blivit något enstaka långlopp varje säsong och då hinner man glömma mycket av rutinerna. Som hur mycket vätska man behöver, vilken sorts energi, när och var osv. Samtidigt som väldigt mycket också har utvecklats och förändrats bara sista åren. För 5 år sedan bar i princip inga toppåkare egen vätska på sig under loppet, nu gör plötsligt de flesta det. I går testade jag för första gången att köra med camelbak, vilket funkar bra så länge det inte är alltför kallt. Har hört att man måste blåsa tillbaks vätskan i slangen för att förhindra i frysning (eftersom denna slang inte är isolerad), vilket jag också testade när jag tränade dagen innan.
Men så kommer man på tävling och inser att det är STÖRT OMÖJLIGT att orka blåsa med tryck samtidigt som man flåsar. Så min slutsats efter gårdagen är att camelbak funkar bra ändå till -5 grader (utan att man blåser tillbaks vätskan) och orkar man blåsa med tryck då åker man på tok för sakta. Möjligt att man kan träna på det eller att man är olika där, men för mig funkar det än så länge inte. (Suga är naturligtvis väldigt mycket lättare än att blåsa)

Kul också att Blomman hakade på min debatt i går under damernas tremil.
Bra att det är fler som börjar reagera.
Tydligen tillfrågades ett par aktiva damer även igår om de skulle vilja köra Femmil och responsen är ju inte alltid överväldigande.
Vilket kanske inte heller är så konstigt.
Har man vant sig vid att bara köra 15km och 30 km som längst kan det upplevas långt i början. Och något man heller inte har lagt upp träningen för. Men allt handlar om invändning, snarare än ett svar på att vi inte skulle orka rent fysiskt. Se bara på hur bra Britta hävdar sig mot herrarna i långloppen!
Herregud jag tyckte väl att det kändes som en evighet för 3 veckor sedan när jag körde årets första långlopp och lopp över 15 km. Att bara orka hålla fokus i 2tim och 20 min, när man har tävlat i 13, 26 eller 41 minuter hela vintern. Men sedan när man kört några helger så vänjer man sig ganska snabbt vid denna långdragna plåga istället för den mer korta och intensiva.
Jag tror att tanken bara är ovan för många.
Vi damer har helt enkelt vant oss (och lärt oss) att vi inte orkar lika långt som herrar.

Till helgen är tanken att premiära på Biren. Ska bli riktigt skoj!

I väntan på inkallning till VM 3 milen körde jag Tjejvasan i lördags och sedan Vasaloppet på söndag ifall det inte blir något. Tjejvasan var första gången sedan 2012 och dessförinnan var det ett lika långt uppehåll sedan gången dessförinnan. 4 tjejvasor får jag det till bara, och Vasaloppet blir mitt allra första faktiskt. Så någon rutinerad Vasaåkare är jag väl inte.

Årets lopp slutade med en 12e plats. Tyvärr var jag alldeles för seg i starten och låg inte bättre än 25a in i första backen. Svårt att komma förbi och på toppen hade tåget till tätklungan redan gått. Sedan var det väl i stort sätt kört att komma ikapp. Lite tråkigt att jag inte var bättre med i starten. Tempot i andra klungan var skapligt till Hökberg men sedan blev det bara lägre och lägre ju längre loppet led och gick ganska lusigt bitvis. Samtidigt är det dumt att ligga uppe och dra en klunga på 10-12 pers för mycket när det är så lättfört och tacksamt att ligga i rygg.
Kroppen kändes helt ok i övrigt även om stakformen kanske inte är den bästa.
Bra lopp att få i alla fall inför Vasan.
Ska bli otroligt roligt att äntligen få testa denna fantastika upplevelse. Känns som att det verkligen är på tiden.

Under VM jobbar jag för expressen med att skriva krönikor och medverka under livesändning varje tävling via skype. Riktigt skoj, även om det såklart är med blandade känslor man tvingas följa mästerskapet hemifrån.

Här är länkar till de första krönikorna.
Fler kommer senare under veckan.

Krönika 1

Krönika 2

Grattis Team Serneke till placeringarna i La Diagonela och teamchefen Martin Holstrand till kanonplaceringarna!

Martin hos Skistart.com för att hämta material innan resan ner till Alperna med vallabussen.