Övrigt

Vissa resor slutar med ogjort ärende. Det blev ingen tävling den här helgen och nu är jag på väg hem.
Det var i tordags som jag vaknade upp tät i näsan och virushängig i kroppen.
När jag inte var bättre igår fredag, förstod jag att det inte skulle bli något lopp. Vid lunch bestämde vi att jag skulle fara hemåt och på eftermiddagen påbörjade jag resan. Jag kom till Arlanda i går kväll och sitter på tåget hem till Älvdalen (Mora) nu under förmiddagen.
Det behöver väl inte påpekas att det känns tråkigt förstås.
Att jag reser hem betyder också att jag inte lär tävla nästa helg. Även om jag räknar med att jag tränar igen då, blir det svårt att hinna bli i någon vettig form och då känns det också lite meningslöst. Bättre att få fler dagar hemma då.

Man blir lite depp när man får åka hem, men man får ta det för vad det är.
Lite inställda planer och ett nytt utgångsläge att jobba ifrån. Den här sporten är ju så. Att man alltid måste vara tiptop frisk.
Kanske är det också bättre att bli förkyld nu än efter jul.
Och så blir det ju skönt att få vara hemma lite innan jul.
Jag ska försöka kurera mig så gott det går så att det inte tar ner formen alltför mycket och blir för många dagar utan träning.

När en sak skiter sig får man lägga krut på något annat.

En liten solbild hanna jag i alla fall med innan förkylningen.

Ha det gott så hörs vi väl snart!

Spännande som alltid att köra stafett som igår. Dels för att det händer så mycket. Att man är ett lag som ska göra jobbet och att man aldrig på förhand kan räkna ut hur det ska bli eller vilket utgångsläge man får starta med. Inte förrän dunken kommer i ryggen vet man. Bara det att ha några sekunder att jaga ikapp, att gå i rygg eller vara den som jagar kan bli en väsentlig skillnad vissa gånger.

Jag är nöjd med gårdagens race. Det kändes väldigt mycket bättre att skatea idag mot igår. Skillnaden är naturligtvis inte formen. Den har inte förändrats sedan igår och var säkert hyfsad då med eftersom det gick bra i början. Men att skatea med fräscha eller stumma ben är enormt olika. Jag lärde mig av gårdagen och tog det lugnare i början. Första kilometern gick kanske väl sakta eftersom jag förväntade mig högre fart från både Tyskland och Ryssland. Men sedan jag lagt mig före och kommit in i loppet höjdes också tempot. Jag gick på lagom hårt under första varvet för att kunna öka på andra. Liz Stephen gick starkt uppför men var väl försiktig utför. Nog för att utförskörningarna också var snabba idag, men de mjukades upp och var betydligt behändigare än innan start. Som det verkar har jag tagit in på vissa lag utför. Vilket också känns bra. För nog är det onödigt att tappa tid på sådant. Även om en sådan sak inte säker någon om åkkapacitet, säger det något om att behärska skidåkning och det är ju också viktigt.

Jämför jag med förra veckans femkilometere i Kuusamo är det lite som jag kände och tänkte då. Att jag har lättare för att grisa på och kräma ur det sista med en rygg eller någon att jaga. Jag tycker fem kilometer är svårt att åka själv, men på stafett är det lättare. Det är olika saker att köra stafett och individuellt. Framförallt mentalt.

Lite besvikna över utebliven medalj såklart. En tillfällig dipp i vårt damlag som överlag känns så himla bra och starkt just nu. Men så blir det ibland. Stafett tenderar alltid att svänga brant åt olika håll och nästa gång svänger det åt vårt håll igen. Det tvivlar nog ingen på!

Efter tävlingen reste vi vidare ner till Davos redan i går kväll. Det blev sent innan vi var framme men skönt att komma fram redan igår och få ytterligare en natt på höghöjden. På lördag tävlar vi 15 km Skate med individuell start.

Bästa fansen på plats i lördags.

Bortanför tävlandet i Lillehammer har jag i helgen arrangerat mitt årliga decemberlägret med ÅF-Consult, för fjärde året i rad. I år för första gången i Idre Fjäll istället för Orsa Grönklitt som haft bra snöftillgång att bjuda på. 34 deltagare som jag i helgen råddat över via telefon och kontakt på Skype med teknikinstruktörer på plats. Det verkar ha fungerat väl ut även i år och är väldigt kul att få fortsätta att organisera, trots att det ju blir svårt att hinna medverka på plats som det är nu när jag tävlar. Jag började ju framförallt att köra dessa läger vintern för tre år sedan då jag var gravid, och sedan har jag fortsatt med vissa läger även om jag nu inte kan vara instruktör så ofta själv.

Hoppas ni haft en god helg ni med så hörs vi senare i veckan!

Två damer på pallen, tre bland de tio, sex bland de 30 och samtliga nio bland de 37 första. Det är riktigt bra.
Och ännu bättre att jag heller inte tror det vara en engångsföreteelse för idag. Vi har en bra bredd, det är tufft att slå sig in och vi har en utveckling som gynnar oss alla. Får man åka världscup i svenska damlaget vet man att man inte behöver kriga om en 42.a plats. Man vet att man förmodligen kommer att hänga med ganska och ha potential att komma skapligt långt.
Hänger man sedan med Charlotte, Stina och Ida på intervallerna, vet man att det räcker ännu lite längre.
En sådan miljö utvecklar. Naturligtvis.
För mig som är äldre, och kanske ännu mer för dem som är yngre.
Det är kul! Eller hur? Toppen tycks inte vara nådd.

Jag höll igen lite i början idag för att komma bättre in i loppet än jag gjorde under förra veckans 5-kilometare. Är man något osäker på formen känns det bättre att plocka på slutet än att forcera och möta väggen direkt. Lite lärdom från då.
Kanske gör jag inget topplopp med känslan är helt klart ett fall framåt. Liksom tidsavstånden. Det är bara 12 sek till 9e plats, vilket inte är år. Förra veckan vara jag 1,50 efter CK på 10 km skate. Idag var jag 32 sek på 5 km.
Jag behöver fler tävlingar för att få farten och den anaeroba förmågan att bli bättre. Kanske en rygg att hänga för att få känna vad som krävs. Men jag känner mig mycket mer i fas än förra veckan och det känns skönt. Genast blir det också så mycket roligare att tävla.
I morgon blir det kul att åka 10 klassiskt också och banan borde passa mig bra. Det blir en tuffare sträckning eftersom vi bara kör första halvan på banan fyra gånger. Det tycker jag är bra.
Utgångsläget är sådär. Jag ligger på 30e plats i sammandraget, och det kommer att vara tätt och kanske lite stressigt runtomkring oss. Men kul och spännande. Jaktstart är både händelserikt och utmanande.

Från en lite strulig hitresa som skulle gå via Östersund med Charter direkt till Kuusamo, men som efter några timmars väntan med dimma på flygplatsen slutade med busstransport till Sundsvall och därefter med samma Charterplan till Finland. Hemresan går bättre får vi hoppas.

I morse for jag upp till Östersund med bil för att flyga charter till Ruka, Kuusamo i norra Finland och årets första VC. En av de smidigare resorna tack vårt chartrade direktplan som går direkt till Kuusamo. I Östersund möttes vi tyvärr av tät dimma och efter att ha avvaktat några timmar på flygplatsen konstaterades att dimman inte skulle lätta tillräckligt de närmaste timmarna. Planet från Bromma styr därför till Sundsvall, dit vi nu är på väg i buss.

I bland blir det inte riktigt så smidigt som man tänkt sig alltså med ett antal timmars längre restid.
Men man får väl inte gnälla alltför mycket så länge det inte händer större saker. Såklart vill man alltid att resorna ska ta så lite energi som möjligt, men lika viktigt som själva restiden blir också hur man lär sig använda tiden som blir. Ibland blir man givetvis trött på att resor drar ut på tiden, men tricket är nog att inte tänka på när man skulle varit framme egentligen, utan på hur kravlöst det är att bara vara, att få extra tid att beta av lite jobb på och att det på sätt och vis är en lyx att ha så mycket tid att slå ihjäl helt plötsligt. Hittar man det rätta resmoodet kan resorna i bästa fal också göra en mer utvilad än man var före.

Att få in den här PÅ och AV känslan blir som alltid viktigare när man går in i tävlingssäsong.
PÅ-dagar =tävlingsdagar. Dagar då man är pigg, alert och oftast väldigt upp i varv.
AV-dagar, som brukar vara dagen efter tävlingsdagar eller resdagar. Dagar där man går ner i varv och släpper fram all trötthet som man byggt upp men tryckt bort. Timmar då man medvetet försöker vara lite trött för att på nytt orka med att bli så där laddad och tänd som man behöver vara för att prestera.
Mitt i veckan blir ett par dagar i mellanläge med träning, men ungefär som en cykel går det runt runt under vintern. Med större skiftningar mellan på och av, för att kunna vara så mentalt och fysiskt toppad som möjligt när det är dags att prestera.
På vintern känns det viktigare att lägga annat åt sidan för att få tillräckligt överskott.

Efter helgens tävlingar har jag lättat på träningen. Det kändes ganska tydligt att kroppen behövde få mer överskott och det hoppas jag att jag nu ska ha fått.
I Kuusamo har jag tävlat många gånger genom åren. Förutom att banorna är fina och förhållandena bra har man lärt sig att Kuusamo även är väldigt mörkt och ofta väldigt kallt. Nu slipper vi kylan i år, men blir det någon sol får man se det som bonus. Kuusamo är inte solskensstället, men jag har lärt mig att gilla det tillräckligt med åren. Spåren brukar vara fina och att åka världscup igen ska bli väldigt kul. Då kan man stå ut med lite mörker också och ändå tycka att det är bra.

Bild från lördagens tävling. Foto: Nisse Smtih

Landslagslägret blev ju också flyttat till Idre så på torsdag åker jag upp till Idre för tredje gången på kort tid.
Lite upprepning med andra ord, men inte mig emot. Det är nära och bra och än har jag inte tröttnat trots att jag nu kan slingan ganska bra.
Det är som under tiden jag bodde i Småland ungefär. Så länge man inte upplevt natursnö och längre spår tycker man att det är en fröjd enbart att ha skidor under fötterna. Sedan när man fått åka på längre spår och känns vad verkligt skön skidkänsla är, finner man inte riktigt samma nöje av att harva runt. Men första skidåkningen är alltid kul och trots den extremt sena vintern har jag kunnat åka riktigt mycket skidor tidigt , eftersom snöpremiären var extra tidig i Idre i år.

Men visst är det konstigt varmt i år. Inte ens halt på morgonen. Inte ens vinterdäck har behövts.
Ser man i ett längre perspektiv har det hänt mycket med temperaturen just den här månaden på året.
I slutet av 90-talet åkte vi alltid till Idre på novemberlovet med 7,5 km konstsnö runt Fjället. Det var ju inte alltid natursnö, men åtminstone kallt så att det gick att spruta utan problem.
De som är 10-15 år äldre än mig berättar att det nästan alltid var natursnö även i Älvdalen denna tid.
Vintern är inte bara en månad senare numera, utan mer. Vilket är ganska mycket.
Fast tävlingssäsongen börjar ju samma tid eller tidigare i alla fall.

Det ryktas att det börjar bli kallare nu i alla fall. Och att det ska bli sprutbart i Bruksvallarna.
Om tio dagar är det dags för tävling. Inte länge alls!

En gång har jag varit i Bruksvallarna så här tidigt i oktober och åkt på natursnö. Annars har jag nog inte åkt skidor på lågland vid denna tid med riktigt så bra förutsättningar som här på Idre Fjäll i helgen. Tidigare utläggningar av snö i oktober på andra ställen har sällan haft lika bra bana och spårlängd som nu. Idre Fjäll har idag 2,7km med lagom kupering med bra underlag. Dessutom med bästa vädret man kan önska sig så här års. Klart väder och höstsol. Så länge det är kallt på nätterna lär det kunna hålla sig riktigt bra, men visst är det svårt att förutsäga hur det är här om en vecka. Så här tidigt på säsongen finns alltid risken att det kommer in för varma vindar.
Hoppas att det håller sig.

Det var alltså i går förmiddags jag kom hit och har därmed hunnit med fyra pass. Från och med idag är också utvecklingslandslaget här som jag bor och tränar tillsammans med. Hur länge jag själv blir här är inte riktigt bestämt och beror lite på. Jag har ju så pass nära hit att jag kan anpassa efter resans gång och åka hit mer än en gång om det är så.

Det blir alltså det här lägret istället för glaciärläger i Italien för mig. Främsta anledningen att jag inte följer med A-lagsdistansåkarna till Italien är att jag inte vill åka iväg så kolossalt många dagar från barnen redan innan säsongen ens har börjat. Att behöva komma till premiären och känna att jag redan då har varit borta alldeles för mycket är ingen bra start.
Många dagar i ett svep känns också alltid lite svårare.
Nu kan jag istället anpassa lägerdagarna mer som jag vill och som synkar med familjen. Det var klart bäst denna gång.
Många bra lägerdagar har det blivit ändå i år.
Sedan har jag faktiskt inte varit på höghöjd i oktober mer än 1 gång de senaste 7 åren, så att jag inte kör på höghöjd blir ju ingen jätteförlust. Det finns för och nackdelar med det naturligtvis. Fördelen med skidåkning på lågland är ju att man även kan köra intervaller och inte behöver tänka på det extra slitage det ger att vara på höjd. Det är bra.

Därav åkte jag också ner till Falun tidigare i veckan och körde några pass.
Träningsrace med DSA och två lugnare längre pass.
Här under ett stakpass på 4.15h med Maria Gräfnings.

Hoppas ni också fått njuta av lite fina höstväder, så hörs vi snart igen!