Tränar man verkligen två gånger om dagen hela sommaren när man har lagt av? Inklusive midsommar, lördagskvällar och söndagmornar?
-Hade inte du lagt av? Ropar en granne över axeln.
Kanske inte så konstigt när jag passerat 30 gånger på rullskidor bara den här veckan.

Hur tänkte jag egentligen i våras när jag sa att jag skulle sluta?

Ja. Kanske är det så ibland att man faktiskt inte vet förrän ett beslut är taget hur man verkligen kommer att känna och reagera. Först då blir saker på riktigt, först då går det att veta.
I mars tog beslutet att sluta med elitskidåkning. Jag tyckte att jag kände mig klar. Eller jag VILLE kanske känna mig klar.
Tänkte att om jag dessutom offentliggör mitt beslut så kan jag ju faktiskt inte ångra mig. Inget att behöva ägna hela våren åt att fundera på. Vad skönt!

Men när beslutet väl var taget kändes det väl inte så där rätt som jag hade trott.
När SMS efter SMS trillar in kände jag mig mer ledsen än glad. Vemodig och deppig. I och för sig inte så konstigt när man tar avsked från något som har pågått i hela ens liv.
Men det känns inte ens så där skönt som jag tänkte att det skulle.
Den där friheten som skulle komma. Den kommer inte.

Istället tänker jag på alla tävlingar jag inte kommer att åka, all träning jag inte kommer att bedriva.
För det var ju heller inte det som var anledningen till att jag ville sluta.
Det vill säga brist på motivation till själva träningen och tävlingar.
Snarare var det längtan efter att utveckla andra saker. Jobb, familj osv. Att det var dags att bli lite mer normal. Normal mamma, normal människa. Alla prioriteringar som jag inte trott att jag orkade göra mer. Men som när man får distans till, inser att de blivit en del av mig.

I vår har jag vänt och vridit på varenda pusselbit för att känna efter vad jag vill.

Livet som skidåkare är krävande men det ger också väldigt mycket tillbaks. Som blir övermäktigt ibland, men som man sedan kan sakna helt sjukt mycket när man inte har det.
Ibland tryter orken och lusten.
Men så kommer det tillbaks. Drivet och motivationen.

myr3
När jag bestämt mig för något så ger jag järnet i det och i vintras trodde jag att jag var färdig med att gå all-in som idrottare.
Men efter att ha gått till botten med det jag upplevt som jobbigt så kan jag delvis se på det på ett annat sätt.
Som att det är de där månaderna under vintern som ÄR väldigt tuffa att få ihop med familjen. Men resten av året så går det ganska bra. Och många dagar på året så finns det ingenting som går upp mot just det liv. Att kunna vara elitidrottare och samtidigt ha familj.

Det jag kände när jag stod på andra sidan, var att jag inte var färdig med skidåkningen än.
Jag vill satsa mer och se om jag kan utvecklas ännu mer!
Därför kommer jag att satsa mot VM i Lahti i vinter. Fullt ut och utan tveksamhet.
Jag har tränat minst lika mycket, lika seriöst och med samma insats som tidigare år.

Hela versionen av detta inlägg hittar ni på min hemsida
www.mariarydqvist.se

Ha en gott så hörs vi snart igen!