Vi hade ett väldigt bra läger i Torsby. Roligt att träna, roligt med laget och pass som varit givande. Inte minst i tunneln, eftersom tekniken behövt sig en rejäl genomgång. Både på grund av små fel som man lagt sig till med under våren, men också nya saker som behöver utvecklas och bli bättre. Det krävs underhåll bara för att hålla samma teknik, men såklart ännu mer för att utveckla den. Som jag nämnt tidigare är tekniken också något jag vill och har nytta av att lägga mer fokus på i år jämfört med vad jag kunnat de senaste åren.
Nyaste modellen från Alpina är de lättaste och kanske skönaste jag provat. Även om jag inte hunnit åka på dem tillräckligt för att kunna veta helt säkert.
Det är bra att hinna testa lite utrustning i tunneln också när man ändå är på snö.
Läger innebär hårdare träning men samtidigt mer semester vid sidan av när man inte har lika mycket annat att ta hand om runt omkring. En enormt lyx som naturligtvis gör återhämtningen bättre. Det är oerhört bekvämt att bara gå och sätta sig vid bordet och allt är klart, både med för och efterjobb. Då blir det även lättare att göra bättre pass.
Direkt efter lägret drog jag ner till Sunne för att köra rullskidloppet Inge Bråten Memorial. Tävlingen som snart blivit en sommartradition. Åtminstone har jag kört alla år som tävlingen genomförts, vilket är 4 st om jag minns rätt.(2011,12,14,15) Första året arrangerad av Inge Bråten själv och därefter som hans minneslopp. I år var det första gången tävlingen kördes som masstart och inte Sprint som förut. 12 varv på en 1 km slinga med fantastiskt mycket folk omkring. Riktigt roligt som vanligt. Varmt och härligt väder och trevlig stämning runt banan. Det är himla kul att tävla även på rullskidor och jag hade gärna åkt fler liknande lopp på sommaren (om det passat i övrigt). Andra rullskidtävlingar körs ju endera med lättare hjul eller som långa klassiska staklopp, vilket blir en annan tävlingsform, mindre lik skidåkning. Nu liknar det skidåkning ganska mkt, om inte annat för att det blir en väldigt bra masstartsträning och vana att åka tekniskt/taktiskt. Sedan tycker jag väl samtidigt, även om det är väldigt kul att tävla, att det är bra att det inte blir så många tävlingar under sommaren. Så särskilt många lopp blir det inte heller.
Nu var det första maxinsatsen för i år så lite chock blev väl för kroppen. Jag blev sexa i tävlingen, vilket var helt ok med hänsyn till bakgrund och uppladdning.
Anna Dyvik och jag krokade i varann innan upploppet och fick oss varsin skinskskrubb innan vi fick göra upp om 5e och 6e plats. Lite mera skråmor än vad det blir på snö, men stor skillnad att tävla på tröghjul eller vanliga tävlingshjul.
Efter den här veckan känner jag mig trots allt lugn. Att jag är på rätt bana igen och kan fokusera framåt. På så sätt har den här veckan betytt ganska mycket. Att jag kan koncentrera mig på den träning jag ska göra i sommar och inte den jag missat. Jag har en utgångspunkt och är motiverad att göra vad jag kan för att utvecklas vidare. Nog så viktigt men inte självklart. Den här starten på sommaren har påmint mig mycket både om vad jag vill och vad som verkligen krävs för att nå dit. Landslagslägren inspirerar inte desto mindre sedan jag blivit äldre utan snarare kanske mer. I alla fall som jag minns det.
Säkert för att utvecklingen gått framåt och insatsen har ökat. Det är definitivt fler som tränar mer och konkurrensen har hårdnat.
Idag vet man att om man hänger med bra i Sverige så hänger man med bra internationellt. Självförtroendet är bättre hos alla. Alla vet att det går att lyckas, mer än vad vi visste för 10-12 år sedan. Sådant betyder naturligtvis oerhört mycket.
I senaste numret av Vasalöparen som nyligen kom ut kan ni läsa fortsättningen på förra numrets artikel om varför så få damer åker långlopp, skrivna av mig och Stefan Ekman. I den här artikeln går vi till botten med om det är ”Damerna själva som inte vill åka långlopp” eller om det är långloppsteamen som inte är villiga att satsa på dem. Om det är damernas eget ansvar att skapa sig förutsättningar att satsa eller om det ligger hos arrangörer, Ski Classics eller teamen.
Ole Jörgen Wold som är ledare för långloppens hittills enda rena damteamet Ski Pro Am berättar bland annat om svårigheten att som damteam tas på allvar bland sponsorer och att damerna på grund av att deras mindre exponering får jobba mer med att bygga sina personliga varumärken.
Emil Weberg för LeaseplanGo anser att kvalitetsstämpeln på damklassen sjunker för att Justyna Kowalsczyk vinner Vasaloppet enklelt trots att det är något hon aldrig tränat på. (Kowalsczyk blev ändå 70e person i mål vilket var den bästa placering en dam någonsin fått, så det kan vi också fundera över synen på)
Det finns få team att komma in i om man som dam väljer att satsa på långlopp.
Herrar har lättare att se potentialen i att kunna satsa professionellt på långlopp.
Extremt få damer har likvärdiga ekonomiska och sportsliga förutsättningar från sina team som en mängd åkare i de stora herrteamen.
Visst är det färre damer som satsar på långlopp, men om konkurrensen och antalet utövare i damklassen ska växa behöver också fler ges möjligheten. I vilken ände ska man börja om man vill nå en förändring? Eller ska vi nöja oss med att konstatera att damklassen är lite mindre intressant, att färre satsar och att det alltid kommer vara så? Ungefär som den tradionella skidåkningen på 1960-talet.
Läs gärna vår artikel i Vasalöparen och återkom gärna för att fundera vidare på saken.
(Märk att detta alltså handlar om långlopp och inte traditionell skidåkning där vi har en annan verklighet och där intresset och status för damklassen förändrats radikalt de senaste 20 åren. Något som förhoppningvis kan bli verklighet i hela skidsporten.)
Vad tror ni?
Leave A Comment