På plast i Schweiziska Val Mustair för att dra igång Touren i morgon.
Hör kör vi först en sprint och därefter 5 km masstart.
Jag trodde förstås att det stod fel när jag läste programmet. 5 km. Är det ens möjligt att köra det som masstart? De måste väl mena 10 km. Eller att det är individuell start? Masstart kortare än 10 km var onekligen ett nytt påfund.
Efter att ha kollat upp saken visade det sig dock alltså inte vara något tryckfel. 5 km masstart är det vi verkligen ska köra. Århundradets kortaste masstart alltså. Kortaste sedan man körde Skinnarloppet i damer 13 typ.
Inte helt oväntat för det mig åter in på ämnet jag behandlade här för två veckor sedan. Om våra förkortade distanser.
FIS vill onekligen gå mot korta tighta lopp. Men för oss damer ska det inte bara vara kort. Det ska vara extremt kort. Rena rama ungdomsdistanserna.
Det kommer naturligtvis att bli svårt att få till en så kort tävling rättvis med tanke på utrymme och plats. Startpositionen kommer att bli otroligt avgörande. (Men bara det är dramatiskt så är det väl inte så viktigt att det är sportsligt rättvist… antar jag)
Jag fick ganska mycket kommentarer här på blogg och övriga sociala medier när jag tog upp ämnet förra gången. Många höll då med och tyckte att det var konstigt att frågan om damernas hälften så länga distanser inte förs mer. Eller kanske alls.
Samtidigt påvisade SVT.s intervju med övriga aktiva ett ganska svalt intresse för frågan.
Något jag tycker stämmer rätt bra överens med det jag upplever själv. Allmänheten reagerar mer än vad skidåkare själva gör i saken.
Det finns såklart flera skäl till det, men en orsak tror jag är att idrotten saknar tradition av att reflekterar över sådana här saker. Vi har alltid kört kortare än herrarna, alltså har det blivit en ordning som vi inte tänker oss kunna förändra. (Precis som att vi bara har manliga tränare och vant oss vid det).
Det är så det alltid har förhållit sig, alltså ses det som beständigt.
Den andra delen är ju såklart att det är svårt att debattera och förändra saker under tiden man är aktiv och tävlar. Som idrottare ska man vara positiv och lägga energi på rätt saker. På sitt eget tävlande och på det som gör att man presterar. Kanske kan man känna att man lägger fokus på fel saker om man diskuterar fel och brister istället för att bara gilla läget. Det tror jag är en stor orsak.
Naturligtvis är det så även för mig till viss del. Jag stod inte på startlinjen i La Clusaz och var förbannad över att vi bara skulle köra 3.75km i stafetten. Och jag kommer inte att stå där och vara det på söndag heller när vi ska köra 5 km masstart.
Det går helt enkelt inte att lägga så mycket energi på det, som man annars hade kunnat, om man inte var där för ett viktigare syfte.
Samtidigt hade kvinnor inte haft rösträtt heller om vi bara skulle gilla läget. Tyvärr.
Jag räknar inte med att få uppleva någon förändring under tiden jag är aktiv. Åtminstone inte på högre nivå. Åtminstone inte hos FIS.
För mig handlar frågan därför inte så mycket om att jag personligen trivs på längre distanser, utan om att jag reflekterar över hur det ens är möjligt att vi bara åker hälften så långt.
Det handlar om min vilja att få andra att inse vilka traditioner och strukturer det är som styr. Strukturer som vi inrättar oss efter utan att tänka.
Hade idrotten längdskidor uppstått idag hade vi ju knappast bara åkt halva distansen.
Varför ska vi då göra det på grund av att man för 50 år sedan inte trodde att kvinnor orkade åka mer än hälften av det männen gjorde?
Leave A Comment