Vasaloppet for the first time, blev en riktigt slitsam historia!
Väntat kanske, men ändå inte hur slitsamt det skulle kunna vara en så lång sträcka under så lång tid!

Stora frågan för mig inför loppet var om jag skulle köra med fäste eller utan fäste.
Ett lätt val för de flesta elitåkare, men inte för mig som knappt stakat på hela vintern och är mest van att staka 200 meter mellan backarna på en 5 eller 10 km bana och inte 90 km konstant. Så jag försökte att inte låta mig påverkas utan fundera över vad som verkligen var bäst för mig.
Efter noggrant övervägande valde jag till sist att köra med fäste.
Nog för att jag förstod jag att det skulle påverka glidet över myrarna, även om jag valde ett par hårda skidor som bar upp fästet bra, så ligger det ändå i lite grann när man trycker på i stakningen. Avgörandet föll ändå på min osäkerhet på om ryggen skulle mäkta med första backen och sedan ytterligare 86 km utan ett enda bentag. Det kändes för chansartat.
Och nog var det riktigt skönt att kunna få diagonala och plocka lite placeringar fram till toppen av backen.
Men sen.
Var det väl mindre roligt.
När hundreds and hundreds om starka karlar som tar ett stavtag när jag tar två väller förbi över världens längsta myrparti och man sliter på i motvinden som en liten mygga utan både kraft, tryck och skidor som glider.
Aningen bättre blev när vi kom in i skogen innan risberg och det bli lite mer variation i terrängen. Fram till Risberg hade jag ändå nytta av fästet. Till Evertberg var det sedan hjälpligt men efter Oxberg var det bara dumt att ens försöka sig på använda benen annat än till saxning.
Att gå från 10 km till 90km känner jag inte i sig är ett stort problem. Men att slita som ett djur från första stavtag men muskelgrupper som inte är vana liknande belastning överhuvudtaget var otroligt kämpigt.
Men trots att ryggen håll på att krevera från Hökberg och hem lyckades jag väl i alla fall fälla ut hornen tillräckligt så att jag kunde plocka hem i alla fall endel placeringar. Från ett lopp där jag annars bara sett mig passeras av åkare hela tiden.

Nöjd. Såklart inte.
Britta håller en fantastiskt nivå just nu och att vara långloppsåkare och världscupsåkare är som två olika sporter. Men jag ska naturligtvis inte vara två fikaraster efter.
På nionde plats i damklassen.
Så inga fler Vasalopp med lika dåliga förberedelse och inga fler Vasalopp med fäste.
Ett par långlopp till innan hade förmodligen gjort en avsevärd skillnad.

Men mycket intressant att till sist ha gjort sitt första Vasalopp!
Och många lärdomar rikare.