VASALOPPET…

Godmorgon alla!

Då var Vasaloppet över, har ni återhämtat er? Då tänker jag mest psykisk. Jag förmodar att Vasaloppet inte riktigt blev vad ni tänkt er, det blev det verkligen inte för mig iallafall. När vi kom upp till sälen på lördagen så kändes allt bättre än jag hade vågat hoppats på. Vädret var betydligt bättre än vad prognosen hade visat,  solen sken och det var minus grader ute. Jag var verkligen taggad på att köra Vasaloppet!

Vi steg upp vid 04:00 kokade lite havregrynsgröt, kastade i oss maten. Därefter bytte vi om till skidkläderna och satte oss i bilen och åkte till starten. Vi märkte direkt när vi skulle hoppa in i bilen att det hade varit en varm natt med lite snöfall, eftersom det inte var någon frost på rutan. Väl i bilen mot starten så kom det snöblandat regn med inslag av regn. Men humöret var fortfarande på topp, jag ville ju så gärna åka snabbare än förra året. När vi kom till starten så ställde vi oss i kön till våra startgrupper, lämnade skidorna och återsamlades i bilen för att vila och äta mackor. Tiden gick som en elvisp, plötsligt var det dax att bege sig till skidorna, startskottet gick och köerna började röra på sig.

NEJ! redan i starten på dem första stavtagen kände jag att jag gled långsamt! Kändes som alla gled ifrån mig. Första backen tog som vanligt tid och det var som att gå i socker hela vägen upp. det ända jag tänkte på var att när jag når toppen av backen blir det bättre! MEN, när jag väl var uppe på toppen märkte jag att det inte blev bättre där, det kom inga spår, och snön var som socker. I 90 km kämpade jag och slet med andra åkare utan ett enda spår. Det var inte alls kul, jag insåg ganska tidigt att detta blir ingen bra tid. I alla nedförsbackar blev jag omåkt, mitt humör var verkligen inte på topp längre och det ända jag ville vara att ta mig till mål, jag struntade tiden.

Innan start

Vasaloppsspåret