Övrigt

På plast i Schweiziska Val Mustair för att dra igång Touren i morgon.

Hör kör vi först en sprint och därefter 5 km masstart.
Jag trodde förstås att det stod fel när jag läste programmet. 5 km. Är det ens möjligt att köra det som masstart? De måste väl mena 10 km. Eller att det är individuell start? Masstart kortare än 10 km var onekligen ett nytt påfund.
Efter att ha kollat upp saken visade det sig dock alltså inte vara något tryckfel. 5 km masstart är det vi verkligen ska köra. Århundradets kortaste masstart alltså. Kortaste sedan man körde Skinnarloppet i damer 13 typ.

Inte helt oväntat för det mig åter in på ämnet jag behandlade här för två veckor sedan. Om våra förkortade distanser.
FIS vill onekligen gå mot korta tighta lopp. Men för oss damer ska det inte bara vara kort. Det ska vara extremt kort. Rena rama ungdomsdistanserna.
Det kommer naturligtvis att bli svårt att få till en så kort tävling rättvis med tanke på utrymme och plats. Startpositionen kommer att bli otroligt avgörande. (Men bara det är dramatiskt så är det väl inte så viktigt att det är sportsligt rättvist… antar jag)

Jag fick ganska mycket kommentarer här på blogg och övriga sociala medier när jag tog upp ämnet förra gången. Många höll då med och tyckte att det var konstigt att frågan om damernas hälften så länga distanser inte förs mer. Eller kanske alls.

Samtidigt påvisade SVT.s intervju med övriga aktiva ett ganska svalt intresse för frågan.
Något jag tycker stämmer rätt bra överens med det jag upplever själv. Allmänheten reagerar mer än vad skidåkare själva gör i saken.
Det finns såklart flera skäl till det, men en orsak tror jag är att idrotten saknar tradition av att reflekterar över sådana här saker. Vi har alltid kört kortare än herrarna, alltså har det blivit en ordning som vi inte tänker oss kunna förändra. (Precis som att vi bara har manliga tränare och vant oss vid det).
Det är så det alltid har förhållit sig, alltså ses det som beständigt.

Den andra delen är ju såklart att det är svårt att debattera och förändra saker under tiden man är aktiv och tävlar. Som idrottare ska man vara positiv och lägga energi på rätt saker. På sitt eget tävlande och på det som gör att man presterar. Kanske kan man känna att man lägger fokus på fel saker om man diskuterar fel och brister istället för att bara gilla läget. Det tror jag är en stor orsak.
Naturligtvis är det så även för mig till viss del. Jag stod inte på startlinjen i La Clusaz och var förbannad över att vi bara skulle köra 3.75km i stafetten. Och jag kommer inte att stå där och vara det på söndag heller när vi ska köra 5 km masstart.
Det går helt enkelt inte att lägga så mycket energi på det, som man annars hade kunnat, om man inte var där för ett viktigare syfte.
Samtidigt hade kvinnor inte haft rösträtt heller om vi bara skulle gilla läget. Tyvärr.
Jag räknar inte med att få uppleva någon förändring under tiden jag är aktiv. Åtminstone inte på högre nivå. Åtminstone inte hos FIS.
För mig handlar frågan därför inte så mycket om att jag personligen trivs på längre distanser, utan om att jag reflekterar över hur det ens är möjligt att vi bara åker hälften så långt.
Det handlar om min vilja att få andra att inse vilka traditioner och strukturer det är som styr. Strukturer som vi inrättar oss efter utan att tänka.
Hade idrotten längdskidor uppstått idag hade vi ju knappast bara åkt halva distansen.
Varför ska vi då göra det på grund av att man för 50 år sedan inte trodde att kvinnor orkade åka mer än hälften av det männen gjorde?

Härligt att få avsluta helgen med en pallplats. Och himla roligt att få åka stafett igen. Som alltid.
Det kändes överraskande bra idag skulle jag säga. Jämför jag dagens känsla med den i Idre och Bruksvallarna för några veckor sedan är det ju som att åka med olika kroppar. Skönt att det börjar lossna.
Jag räknade med att Roponen skulle åka fortare och kunna gå i rygg första varvet. Men inte var hon så dragvillig heller. Jag släppte upp henne en stund på andra varvet. Så här i efterhand känner jag att jag hade kunnat vara mer offensiv. Jag hade mer krafter än jag trodde. Men visst är sådant alltid lätt att säga i efterhand. Och att just DET självförtroendet inte funnits är kanske inte så konstigt, då det inte känts lika bra innan.
Jag är nöjd och glad över att det gick bra att åka så kort också. Med åktid under 10 min.
Bästa åktid på sträckan var extra roligt.
Dagens lopp var såklart ytterligare ett fall framåt.
Himla kul att vi fick en pallplats igen. Trots att vi beskrivits lite som ett reservlag. Att vi har bra bredd visar vi återigen.
Bra skidor också hade jag idag!

Det var ett litet fall framåt igår i alla fall. Jag hade som minikrav, minimimål eller kalla det realistiskt mål att bli bland de 30. Och det klarade jag ju. Visst är min ambition betydligt högre, men jag tycker ändå det är bättre att se till där man är och att det är en bonus om det går bättre. Går man ut med ambitionen att blir topp 10 när känslan inte signalerar det, är det lätt att luften går ur en ganska snart när tiderna säger något annat. Jag behöver säga till mig själv att det går bra under loppet och det gör jag mer om målen är rimliga.

Det är ju en bana med stor fördel om man har turen att få en rygg under något parti. Tyvärr fick jag ingen sådan idag utan tuffade på i mitt eget tempo runt hela banan. Jag höll en jämn fart och blev 29a. Jag är inte missnöjd. Jag är inte nöjd. Men jag tycker att jag gjorde det helt ok.
Det är frustrerande att inte riktigt hitta formen. Men det har ju liksom hänt förr. Speciellt den här tiden på året. Jag är sällan i toppform den här tiden. Det har sällan känts riktigt bra här i Davos.

Känslan är att jag behöver tävla mer, men också träna mindre, massageas mer och skapa mer luckor i min vardag. Samla både fysiskt och mentalt överskott som jag inte riktigt haft.

Häromdagen förde jag en även en liten diskussion angående kommande helgs nedkortade distanser i La Cluzac. Där damernas lopp egentligen utan anledning är nedkortat från 15km till 10km.
Läs mer gärna här och här.

Redan i söndags eftermiddag drog vi alltså ner hit till Davos. Jag mötte upp de andra på Oslo flygplats och flög ner med det chartrade planet till Zürich. Strax efter midnatt kom vi fram och var på plats. Starten på höjdvistelsen har bestått av lugn åkning innan det blir dags att köra fart inför lördagstävlingen i morgon.

På lördag är det 15 km skate som gäller för damerna, med 3 varv på en 5.a
En distans jag kört några, men inte så hemskt många gånger här i Davos förut.
Banan är väldigt speciell, med i stort sett allt uppför i början och sedan allt nerför. Långsluttande med flacka och inte så branta backar. En viktig nyckel är att hitta rätt utgångsfart. Eller att inte gå ut för hårt. Lättare sagt än gjort. Första varvet går backarna alltid bra. Men andra och inte minst tredje varvet kan bli en sann plåga om man testat farten lite för bra. Utslaget blir alltid större på höjd och mycket tenderar att avgöras om man orkar hålla i farten sista varvet.

Man förundras alltid över solen när man kommer ner hit i december. Det är nu skillnaden är som störst mot hemma och att få fylla depåerna med lite ljus är aldrig fel. Tyvärr är det inte så mycket till vinter här. Visserligen håller det sig på minussidan, men natursnön är obefintlig och åkningen består av 6 km på konstsnö. Synd så klart då man vet hur fantastiskt Davos kan vara när här är mycket snö. Nu får man njuta av vädret, men inte så mycket av övriga omgivningen och åkningen.

Jag har också invigt min nya klocka från Suuntio, som är ett nytt märker för mig. Den här en av modellerna i serien Spartan.

Det ska naturligtvis bli väldigt kul att få debutera i världscupen igen.
Det har ju gått några månader sedan nu.
Ha det gott så hörs vi mer efter lördagens tävling.

Efter boksläppet har jag börjat få endel förfrågningar om föreläsningar i ämnet, vilket jag tycker är jättekul. Dels för att jag mer än gärna vill föra diskussionerna vidare. Men också för att jag alltsomoftast tycker det är väldigt roligt att göra lite föreläsningar emellanåt.
Tyvärr är det ju lite fel årstid just nu, så det får bli några i undantagsfall. Sånt som inte går att skjuta på, eller som lite extra angeläget.
Annars försöker jag skjuta på det till april och maj månad, då det är lämpligare att få in.

I början av veckan var jag upp till Sundsvall och Södra Berget och föreläste för 60 sportjournalister på Mittmedia.
Väldigt intressant och givande!

Har ni inte klart med klappar än så är den ett tips på julklapp är den också förstås. Boken. Finns att beställa här på skistart.



I övrigt har det blivit en fin träningsvecka, som startade i Idre. Tog sig en vända till Grönklitt och avslutades i Älvdalen.
Nu är 2,5:an nästan klar och redo för Björnjakten nästa helg.
Jag kommer själv inte att kunna vara med i år heller, men vet hur viktiga de är för klubben och är glad för att de kan genomföras även i år.
Kanske får familjen en annan representant i Damer 8 istället, med Wilda som räknas som 7 år i år.

Härligt att hinna med ett par turer med dessa i helgen.

Bjuder också på några av mina favoriter från Craft.
Bratillallt underställströjan med krage, (vilket jag tycker att man saknar på många underställ numera), mix and match underställen i en massa roliga mönster och färger. Samt den tunna täckjackan som funkar både under och efter träning.

Hej, I det förra inlägget så skrev jag att jag åter igen hade tränat igång och var på G! Men det skulle inte vara länge, dagen efter jag skrev det så fick jag bakslag igen och fick ta ännu en vecka utan träning. Vilket var väldigt segt, men det börjar redan nu kännas mycket bättre igen och i går så var jag till hälsocentralen och kollade upp vad det kunde vara. Jag gick därifrån med ett svar att det troligtvis var ett segt virus som hade satt sig i bihålorna och jag fick en Kortison nässpray med mig hem som jag skall ta i några dagar, får hoppas att det hjälper!

Just nu har det gått nästan en och en halv månad sedan jag tränade ordentligt. Det känns sjukt länge sedan och skapar en viss stress, men det är som det är och jag kan inte göra så mycket mer än det jag har gjort…

Tanken med att jag skulle blogga här var ju att jag skulle skriva om min vardag som normalt borde innehålla tävling och mycket träning. Men som ni redan vet så har jag den senaste tiden varit sjuk och missat både premiären i Bruksvallarna och helgens Sverigecup på Idre fjäll och jag har ju inte heller tränat något vidare. Så vad gör jag när jag inte kan träna eller tävla?? Är jag riktigt förkyld så är ju det soffläge som gäller. Men jag känner mig väldigt pigg i kroppen och är mycket bättre i förkylning, så idag följde jag med min bror till skogen på Älgjakt i tron om att det inte skulle bli en allt för lång dag och att jag skulle få ”lite” motion men jag hade fel. Det blev några timmar mer än jag tänkt mig , men vad gör de när det bjöds på spänning och en hel del smyg, som slutade lyckat för vår del :). Jag har ju så klart roat mig med andra saker än att följa med brorsan på jakt, jag har bland annat var del hemma hos mina föräldrar i Åshammar, dom bor i ett väldigt gammalt hus så jag har snickrat/renoverat en hel del.

Det var en fin dag i skogen!

Nu väntar jag bara på att kroppen ska kännas helt hundra igen och att jag då skall kunna komma tillbaka till mina vanliga rutiner med träning och förhoppnings snart tävling! 😉

allt för denna gång TACK och HEJ !