På fredag är det årets första skandinaviska cup, i Östersund.

Tävlingschemat ser ut som följande.

Fredag: Sprint Klassiskt 

Lördag: 15km Klassiskt

Söndag: 15km Fristil

Jag kör allt, och som vanligt är det sprinten som är den distans jag satsar mest på. Östersund har alltid haft tuffa banor, men i år  är den tuffare än vanligt.

Såhär ser banskissen ut:

Bana östersund

Det är en startsträcka, en rejält stigning upp till banans högsta punkt, sen vänder man snabbt ner för ta en rejält stigning upp till toppen igen och avslutar med en brant utförsbacke sen in i mål. Som ni ser är blir det väldigt mycket diagonal.

DIAGONAL, är det den svåraste tekniken inom skidåkning? Helt klart i min mening. Att åka riktigt fort diagonal är lätt det svåraste man kan göra inom längdskidåkning, för ju mer man tar i desto svårare är det att få fäste. Det är allt för många gånger man tänkt att man ska smälla på allt man uppför en backe, så slutar det hela att man får tjuvsläpp efter tjuvsläpp och få saxa.

Så va tror ni jag har haft fokus på fram till Östersund? Självklart diagonal. Visst har det känts bättre och bättre, men absolut inte bra. Mitt största problem är att jag har svårt att ”få fram höften” över foten. För gör man inte det så att går inte all tyngd/kraft ner i skidan är man trycker till och man får inte fäste.

Så jag vet vad problemet är, men jag vet inte hur jag ska få till det bara. Så är det nån där ute som är bra på lära ut/vet någon som gör underverk i att lära ut diagonal. SKRIV TILL MIG!

Annars får vi se i Östersund, om jag hunnit lära mig diagonala eller om jakten på att få fram höften fortsätter..

Vi hörs!