Hej Allihopa,

Nu var det ett tag sedan jag skrev tyvärr, ska bli ändring på detta omgående! Tyvärr är det mycket tid som försvinner ur ens liv när man har två barn istället för ett. Men träningen försvinner såklart inte. Jag har nog åkt mindre rullskidor än förra året men samtidigt har jag kört mer styrka och mer intervaller på skiergen än tidigare. Så sent som igår körde jag 7x500m med alla under 2min vilket för min del är någon form av rekord. Jag brukar nästan aldrig köra mer än 4x500m.

me

Ryggen känns väldigt stark men de som behövs nu är definitivt att vänja kroppen vid att köra lite längre pass vilket också är det absolut svåraste att hitta tid till. Min träningsmängd just nu ligger på ca 5-6 pass i veckan varav 1 är rullskidor och 4-5 är intervaller kombinerat med styrka på gymmet men där brukar jag inte hinna med att köra mer än 45min ungefär.

Förra helgen, var vi bortbjudna på middag och sin ”vana” trogen tog jag mina rullskidor dit. 2,3 mil skulle det åkas men det tog mig 1tim 50min nästan, tror jag låg på ca 4,30 per km i tempo vilket tyvärr inte alls ger mig den tid jag skulle vilja ha på Vasaloppete och jag var helt ärligt totalt förstörd både i kropp och knopp när jag väl kom fram trots att jag körde på 2or denna kväll. Förklaringen på detta då… ja det var en galen motving från första metern, mörkt, kallt och som sagt extremt blåsigt och det är inget kul att köra på skånska slätten när vinden piskar en i ansiktet, stavar är svåra att hålla raka, det släpper i fästet och ja…som sagt det var tung åkning. Ska jag klara åka Vasaloppet ner mot 6tim så måste jag även klara att hålla ett tempo som inte överstiger 4min/km och de måste jag ju klara av på minst ett seedningslopp över 4,5mil. Idag som det såg ut förra helgen så är jag inte ens i närheten och då känner mig ändå i väldigt bra form. Imorgon lördag får det därför bli ett pass till på ca 2,5mil för att se hur långt ifrån jag faktiskt är mitt mål. Jag har alltid sett mig själv som en sprinter men med starkt psyke men ibland börjar jag ifrågasätta mig själv när man står och stakar upp och ner på den skånska slätten i 2timmars tid, samma rörelse hela tiden och inga eller minimala förändringar i miljön, ensam, jag och mina stavar. Någonstans är där förstås en tjusning i detta också men just nu i vintermörkret är den svår att hitta.

Jag får helt enkelt återkomma efter imorgon och se hur djup denna svacka är just nu!

 

/skåningen