Jag och övriga landslagstruppen har börjat göra oss hemmastadda här i vackra Canmore.
För ja, jag kan verkligen säga att det är otroligt vackert här.

Vi är fortfarande ganska jetlaggade och jag känner att för min del så kommer det ta ytterligare några dagar innan kroppen har börjat ställa om sig och svarar riktigt bra igen.

Har hunnit kört 4 pass på de 3 dagar vi varit här och det är väldigt ovant med höjden och den torra luften som är här.
Banan ligger på ca 1400 meters höjd så det är egentligen inte så hög höjd men då jag även måste använda samma muskelgrupper för allt, och då inte bara på skidåkningen, så blir det extra svårt att hinna återhämta sig ordentligt efteråt.

Har idag hunnit testa ena paret av mina nya skidor jag fått från Skistart, Fischer DP strukturerade med Skimateria-struktur för kallföre, och resultatet är mycket lovande. De går extremt bra i den torra och kalla konstsnön som är här.

Banorna här är också extremt bra anpassade för sit-ski så det är lätt att få bra träningspass både för lugnare pass och intervaller.
De har också löst det bra där banan ligger i samma höjd som den asfalterade gångvägen bredvid vilket gör att det är väldigt lätt att komma till snön och hoppa i min sit-ski från rullstolen.

Gällande formen så tycker jag att den håller i sig bra och bara tidsomställningen kommer ikapp ordentligt och kroppen har anpassats lite mer till höjden och den torra luften så tror jag att det kan bli väldigt bra. Kroppen svarar ändå redan ganska bra. En annan rolig grej är att jag blev kallad för “en gigantisk kille” när jag träffade några av mina konkurrenter idag (jag är 1-2 huvuden längre än de andra) så jag tar med mig det som något positivt och hoppas att min längd skall kunna ge mig en bra utväxling på banorna här.

På schemat framöver står intervaller imorgon där jag skall försöka testköra sprintbanan (om den är klar) för att väcka kroppen ordentligt innan världscupstävlingarna drar igång den 9/12 med sprint som första tävling. Jag kommer också genomgå en klassificering den 8/12 där de skall bedöma vilken klassning jag kommer få. Det fungerar så att varje åkare får en klassning mellan LW10-LW12 med halvsteg mellan. Där om man är LW10 har man en högre skada (de har ofta inte någon bålstabilitet alls) och LW12 har man en lägre skada (här är de flesta enbens- eller tvåbensamputerade men har full bålstabilitet kvar) för att förenkla det lite. Klassningen påverkar ganska mycket inom para-idrott då en LW10:a kan få åka på t.ex. 86% av tiden mot en LW12:a. Så det är ganska viktigt att klassningen blir rätt.

Foto: Petra Holmbom

Foto: Petra Holmbom