Följ min väg emot OS/Paralympics
Nattsvart
Det här inlägget har fått dröja lite för att jag behövs samla mina tankar och försöka hitta tillbaka till tävlingsformen igen efter en bedrövlig vistelse i Tyskland.
Hela Tysklandsvistelsen har känts ganska nattsvart precis som skogen vi tävlat i.
Efter förra inlägget då allt bagage, utrustning och rullstol tappats bort av flygbolaget så fick jag det tillslut lagom till att precis kunna genomföra den andra tävlingen i Oberried.
15km tuff tävling på en bana som inte alls var godkänd för oss att köra. Den var både för brant uppför som utför. Dessutom var kanske inte vädret helt gynnsamt för mig då det var väldigt varmt och blött. Skidorna sjönk ganska mycket i vissa partier av banan och stavfästet var nästan obefintligt trots mina dasslock till trugor. Dock var det inte så mycket att göra åt det utan bara gilla läget och köra ändå. Det är ju ändå samma bana och samma förhållanden för alla tävlande. Jag valde att köra på mina madshusskidor och vallarna hade gjort ett fantastiskt jobb då skidorna gick väldigt bra. Jag öppnade loppet väldigt kontrollerat och hade bestämt innan att hitta min fart och inte stressa. Gick in efter första varvet på en 18 plats och kände mig pigg. Såg att de andra startande runt mig gick ut med en hiskelig fart men stumnade ganska rejält redan efter ett varv. Så jag började plocka placeringar speciellt på de lite mer lättåkta partierna. Sen hände det som inte fick hända. Jag gick in i en snabb kurva där det inte fanns spår och bara kände hur kälken helt plötsligt försvann under mig. Först kändes det som att både skidor och stavar gick sönder men när jag såg att allt var helt var det bara att försöka fortsätta loppet. Efter ca 200m till så märkte jag att axeln inte kändes bra och att armen började domna bort. Så efter ytterligare ca 200m så var det tyvärr bara att kasta in handduken och bryta loppet.
Efter att jag hade brutit loppet så bestämde vi tillsammans med läkaren på plats att det var bäst att åka till sjukhuset och kolla så att inget var allvarligt då känseln inte kom tillbaka i armen. Kan inte säga annat än att Tyska läkare är lika noggranna som man kan tänka sig så efter 3st röntgenomgångar så konstaterades att alla ben var hela och att det var mjukdelsskador i axeln som troligen gjorde att nerven kom i kläm. Så ingen fara att träna/tävla igen på det så länge det inte gjorde för ont.
Så ett lätt pass på måndagen och sedan testa att köra sprinten i tisdagen.
Väl på tisdagen kändes både jag och utrustningen riktigt bra. Jag låg bra med i prologen ända in i sista 90graders-kurvan där för många innan mig hade trillat och det blev riktigt löst i snön så skidorna skar i en grop som hade bildats och jag gjort en 360 tappade för mycket fart och det var kört att ta sig vidare till semi.
Det jag tar med mig från Tyskland är att jag kan åka riktigt fort när jag väl håller mig på skidorna och saker runt mig inte strular för mycket.
Så nu är det bara att ladda om ordentligt för tävlingar i Voukatti, Finland om ca en vecka.
Borttappat bagage och inställd tävling
Är på plats i Oberried, Tyskland med landslaget och planen var att jag skulle köra 7.5km idag.
Dock blev det inte riktigt som det var tänkt.
När vi landade i München så blåste det så mycket så att de kunde inte öppna dörrarna till bagageutrymmet på flyget.
Det resulterade i att jag inte fick med mig min sitski, väska, skidor och inte heller min rullstol. Vi var också försenade till vårt anslutningsplan till Basel så flygplatspersonalen körde mig direkt mellan flygen i deras bil.
Sedan väl i Basel fick vi veta att de inte hade någon aning om vart vår utrustning och min rullstol var.
Så inte mycket annat att göra än att låna en rullstol på flygplatsen av modell större. Då menar jag också väldigt mycket större. Pjäsen gick på ca 20-25kg och vi kunde sitta nästan två i bredd i den. Ändå glad att jag har ett helt gäng med starka tjejer och killar i laget som kunde hjälpa mig.
Under natten till idag fick vi en del av utrustningen men inget av mitt tyvärr. Eftersom en sitski behöver vara anpassad efter längd och sittställning etc. så gick det heller inte att låna någon så det var bara att ställa in dagens tävling tyvärr.
När klockan sen blev ca 10:00 så ringde de från flyget och sa att de var 2h bort med all min packning.
Väldigt glad för det åkte jag iväg för att prova banan och väcka kroppen lite igen efter allt stillasittande.
Det blir alltså tävling imorgon och då 15km på en väldigt tuff 2.5km bana.
Snön vräker ner idag och det skall snöa mycket fram till ca 9:00 imorgon så jag ser fram emot en mycket tuff och krävande tävling imorgon.
Dags att plocka fram de stora trugorna och vara beredd på att pulsa i snön.
Riktigt härliga dagar
Som ni ser på bilderna så har vi haft det riktigt fint i Dalarna med väldigt mycket snö och fina dagar.
Oavsett hur kroppen känns så kan jag inte annat än att säga att det är lätt att träna när det är såhär!
Jag rivstartade veckan rejält med att köra hårda backintervaller i Mellsta med Micke och motionärerna som såg till att jag höll farten uppe.
Tack för att jag fick vara med och att ni gjorde så att jag höll farten uppe genom alla intervaller!
Efter det så har veckan bestått av en hel del jobb, träffat sponsorer och träning i, som sagt var, riktigt härliga förhållanden. Snön har varit kall och hård och spåren kring Borlänge har hållit ihop bra hela dagarna. Tidigare i vinter har jag märkt att de lite senare på eftermiddagarna blir lite sönderåkta men nu har det varit väldigt bra. Jag har mestadels kört kortare och medellånga intervallpass där passen legat runt 1,5h samt en del impulser. Mellan de tuffare passen har jag också passat på att testa mina olika skidor för att få bättre koll på de olika egenskaperna de har. För dig som är intresserad av vad jag kör på så har jag Fischer stakskida och klassisk och Madshus stakskida.
Jag har inte riktigt återhämtat mig efter Canmore-resan känner jag så har dragit ner lite på träningstiden mot vad som först var tänkt. Det är lätt att stressa när saker inte går som man tänkt och kroppen inte riktigt känns 100% men med dessa förhållande som varit här och de människor jag har runt omkring mig så går det inte att göra annat än att bara njuta och ta det med ro.
Nu laddar jag och gör klart det sista inför resan till Tyskland på torsdag. Där väntar, precis som i Canmore, tre tävlingar för mig. En sprint-, en 7,5km- och en 15km-tävling. Det skall bli väldigt skönt att dra igång tävlingarna igen efter ca en månads uppehåll men först väntar ytterligare några dagars träning för att försöka få till formen igen.
Försöker hitta formen igen
Sedan förra inlägget har träningen rullat på bra men med lite mindre hinder på vägen.
Jag har sedan jag fick min nervsjukdom haft en del problem med bl.a. nervskador i magen vilket gör att jag ibland får väldigt mycket smärtor.
Det har gått bra när jag kört tröskel och lugnt men inte när jag maxat. De sista dagarna har det blivit lite bättre så jag har kunnat börja maxa ordentligt på intervallerna igen utan att få allt för mycket smärta.
Senaste veckorna har jag försökt trycka ner formen för att nu släppa upp den igen inför tävlingarna i Tyskland som ligger närmast i tid. Kroppen har trots mina magproblem fortsatt att svara bra så det skall bli intressant att se om jag lyckas få upp formen till topp igen.
När man tränar så pass mycket som jag gör så är det väldigt skönt att kunna träna med familj och vänner emellanåt. Speciellt nu också när vi har så mycket snö i Borlänge/Falun. Så är det lätt att få sällskap ut i spåren. Det hjälper extra med motivationen när magen har krånglat och det är jag väldigt glad för. Jag har även försökt lära ut lite stakning till motionärer för att själv reflektera över hur jag åker. Jag tycker att det är ett bra sätt att slipa på detaljerna och på riktigt behöva reflektera mer kring åkningen och inte bara åka på.
Något denna resa har lärt mig hittills är att skidåkning inte bara är att ha bra material och bra kropp. Formen är viktig att ha men för att kunna komma dit är det minst lika viktigt att få det mentala att funka. Motivationen måste hela tiden vara på topp och nerverna måste vara under kontroll. Det är också mycket det som gör att jag uppskattar sällskap på träningarna för att då kunna diskutera och utvecklas på alla plan. Detta inte bara med riktigt duktiga skidåkare utan även andra som kan se saker på ett litet annorlunda sätt. Planen är att försöka utveckla den mentala biten mer så att jag kan åka mer avslappnat och nå min fulla potential.
Jullek och slitna luftvägar
När man lever med en funktionsnedsättning som påverkar en stor del av kroppen, benen i mitt fall, så glömmer man ofta bort att man också kan skada sig och få samma problem som alla andra. Jag har ofta känslan av att; ”jag är redan skadad så jag kan inte bli mer skadad eller sjuk”. Under den senaste veckan har jag känt av luftvägarna mer och mer och försökt hålla tillbaka träningen lite för att spara luftvägarna men det är svårt. Känner mig bra återhämtad och väldigt pigg så vill köra på med intervallerna men luftvägarna är raspiga och slitna precis som vid astmaproblem fast som aldrig släpper. Jag har sedan jag var liten en del problem med astma men har hela tiden, sedan jag blev vuxen, försökt låta bli att ta mediciner för det. Jag kanske måste inse att det är dags att tänka om kring det?
Träningen sista veckan har bestått mestadels av lugna pass med fartlek och något enstaka lite längre tröskelpass. Jag har på varje pass, för ovanlighetens skull, haft sällskap av familj och vänner. Sjukt inspirerande att få ha sällskap med sig och att kunna diskutera skidåkning under fartlek-passen. Det har också kommit en hel del blötsnö runt Borlänge med plusgrader så spåren har varit nästintill obefintliga och snön har varit tung och väldigt skitig så jag har kört en hel del med mina gamla träningsskidor (en äldre variant av dessa Salomon skate). De funkar bra att träna på då de är lätta att få med sig (följsamma) men ”nyper” lite för mycket i snön för att tävla med i kälken så jag använder de mycket på träning när snön är lite skitigare.
Nu väntar lite vila i Värmland, på Hammarö, för att fira nyår hos min syster.
Jetlag och utmaningar med resor i rullstol
Nu har jag lämnat Canmore och är återigen på svensk mark hemma i Dalarna, efter ca 24h resande, och har börjat analysera tävlingarna som varit. Det finns mycket att säga om dem och igår gjorde jag tillsammans med min tränare en lite djupare analys av upplägget inför och under tävlingarna och kom fram till att vi tror på vår grundidé och med lite mer erfarenhet så kommer även resultaten att komma. Jag tänkte inte gå in på det här nu men som med det mesta i livet är det bäst att ta med sig de bästa delarna och lägga det andra bakom sig.
Istället tänkte jag berätta lite om hur det kan vara att resa långt med en funktionsnedsättning och sittandes i rullstol.
Då jag har en del mediciner och hjälpmedel så börjar det några veckor innan resan för att säkerställa att jag har allt jag behöver och alla intyg från läkare så att jag får resa med det jag behöver.
Sedan jag blev sjuk har jag bara rest kortare reor inom Europa och då inte behövt fundera så mycket på olika lösningar men nu när jag skulle flyga långt så blev det en helt annan sak.
Har du någonsin tänkt på att det kan vara ett problem att gå på toaletten? Hur gör man när rullstolar inte får plats på flygplanet och toaletterna är väldigt små och trånga? Hur får jag med mig alla hjälpmedel med flyget utan att det skall bli väldigt dyrt?
Jag fick leta några veckor och ringa runt till vänner som är i samma situation som mig och även till olika vårdinstanser innan jag hittade en lösning som fungerade. Det visade sig också ganska snabbt när jag pratat med flygbolagen att på de flesta större flygplanen som används vid långresor har kabinpersonalen möjlighet att hjälpa mig till toaletten. Samtidigt är det mycket planerande innan för att säkerställa att allt fungerar ifall inte möjligheten finns.
Samma sak gällde för min medicinering. Vad händer om min insulinpump går sönder? Bagaget inte kommer fram? Mina mediciner blir stulna?
Här gäller det att ha backuper på allt och ha med sig dubbla mängder och sprida ut det i alla väskor.
En annan aspekt med långa resor, förutom resan i sig, är jetlag som påverkar mig mycket där sömnbristen gör att jag får extrema nervsmärtor och behöver vila mer än normalt och det leder även till att jag får svårare att prestera.
Med mycket planering och förberedelse så går allt att lösa utan större problem men det krävs en hel del förberedelser för att det inte skall störa för mycket.
Att få koll på det här känns som en nyckel för att jag skall kunna prestera på topp under säsongen.
Första världscupstävlingarna avklarade
Mina första världscupstävlingar är nu avklarade och jag är några erfarenheter rikare.
Startade i fredags med att känna på sprintbanan och testa vilka nyckelpartierna var. Körde också ett testlopp där jag åkte in på åktiden 2:27.
Kroppen kändes riktigt pigg och jag såg verkligen fram emot att starta på lördagen utan att egentligen veta hur mina konkurrenter åker.
En del av dem hade jag sett på träningen innan men det var fortfarande en stor osäkerhet i hur jag skulle stå mig.
Klassifisering
Dock började det lite innan det med klassning för mig.
Jag berättade tidigare om att vi har ett klassningssystem inom de flesta para-idrotter.
Inom längdskidor och sit-ski har vi klasser från LW10 till LW12 med halvsteg mellan varje där LW10 har stört funktionsnedsättning och LW12 minst när man utgår ifrån sporten. Så det säger egentligen inte så mycket om skadan utan mer om vilken funktion man har som gynnar eller missgynnar skidåkningen.
Klassningen görs sedan om till procent för att få det så rättvist som möjligt.
Jag fick då genomgå en undersökning där de fastställde vilken funktion jag har i benen, höfterna, ryggen och magen.
Efter undersökningen så kom de fram till att jag skall klassas som LW11.5 (96%) vilket förenklat kan beskrivas som att jag har bra men inte full funktion i höfter och bål men inget i benen. Vilket kändes rimligt för oss och vi valde att acceptera det.
För att ni skall få lite mer förståelse kring uträkningen sen så betyder det att jag kan åka på 100 sekunder och en LW12:a måste åka på 96 sekunder för att vi skall få samma tid. I resultatlistorna står det för oss ”delta” istället för ”tid efter” och detta betyder hur mycket fortare en åkare måste åka för att vinna uträknat efter sin procent och klass.
Sprint på lördag
När det så var dags på lördag och jag stod på start för sprintprologen så kändes det fortsatt bra.
Vädret och snön var likvärdigt från dagen innan och jag tyckte att jag hade bra koll och väldigt bra skidor.
Men då kom tävlingsnerverna fram rejält.
Åkte in i första kurvan lite väl aggressivt och låg halvvägs nere i snön och tappade mycket fart. Efter ca halva loppet gör jag samma misstag igen efter att jag varit alldeles för spänd och tappade all fart upp i den långa backen på banan. Hittade ändå tillbaka helt okej tycker jag efter det men då hade jag redan tappat för mycket för att ha någon chans att gå vidare. Jag åkte in på åktiden 2:49 vilket med min procent blev 2:43 (sluta på 22:a plats), 28 sekunder efter snabbaste tiden.
En bedrövlig känsla till att börja med men det var mycket runt om som var nytt för mig och gjorde att tävlingsnerverna kom fram lite mer än jag hoppats men tar ändå med mig en positiv känsla av att när jag väl åkte lite mer avslappnat så gick det fort. Samtidigt vet jag att jag åkte riktigt fort dagen innan på träning så med lite fler tävlingar i kroppen så kommer det bli bättre.
Medeldistans på söndag
Dagen efter var det dags för 7.5km. Jag hade med mig från dagen innan att jag skulle göra allt för att åka avslappnat istället för att stressa.
På morgonen slog vädret om från -10 till +10 på kort tid vilket gjorde val av skidor etc lite mer problematiskt.
Många som har neurologiska skador har också problem med termostaten i kroppen för att reglera värmen. Jag brukar få en del problem med att jag blir väldigt varm när det är hastiga väderomslag från kallt till varmt så det gjorde också att loppet blev extra tufft. Så det var bara att kavla upp ärmarna och bita i.
Snön höll ihop bra men blev lite mer som potatismjöl. Då mina klackar till bindningarna, som fäster kälken bak, krånglat lite så valde vi ändå att fortsätta gå på mina fischer-skidor då snön fortsatt höll ihop och var relativt kall. Halva banan låg i solen och halva i skuggan vilket gjorde att vi hade två helt olika fören. Jag valde att gå på det lite varmare och få bättre där. Dock märkte jag när loppet drog igång att jag var tvungen att staka långa partier även där det gick utför medans många av konkurrenterna kunde glida. Så loppet blev riktigt tufft men kände mig pigg så försökte hänga med så gott det gick. Slutade 26:a och kände mig ändå väldigt nöjd med det resultatet med tanke på förutsättningarna och att föret blev väldigt tufft för mig.
Långdistans 15km på tisdag
Startade tisdagen med att det återigen hade kommit in en värmebölja över Canmore. Dock inte lika varmt som i söndags men ändå +3.
Snön var ungefär lika som i söndags och höll ihop bra. Vi valde att byta skidor till Madshus propulsion istället. I jämförelse med fischerskidorna så gick de kanon längs hela banan och var betydligt mer följsamma i spåret. Det var betydligt lättare att hålla hög fart runt kurvor men även i de raka lätta partierna. Vallarna hade också gjort ett kanonjobb på morgonen och fixat ett så optimalt glid för dagen som jag kunde ha.
Tidigare på morgonen hade jag känt av ryggen och var osäker på om det skulle bli någon start. Men jag åkte upp för att prova men väl på uppvärmningen kände jag att ryggen inte höll alls och att jag inte skulle kunna ge mig själv någon rättvisa med att ställa upp så det var bara att kasta in handduken och gilla läget.
Summerat för tävlingarna så känner jag mig väldigt positiv inför framtiden. Jag har tagit mina första världscupspoäng och känner att jag kommit igång bra. Vi har ett riktigt bra lag med Zebastian Modin, och guiden Johannes Andersson, som lyckats komma på pallen på alla 3 tävlingar hittills, förbundskapten Linda Andersson som har koll på allt och fixar det vi behöver samt Stefan och Petra Holmbom som ser till att vi har de bästa skidorna.
Nu väntar några dagars träning här för mig och att heja på Zebastian när han kör skidskytte innan vi åker hem till Sverige igen.
Foto: Petra Holmbom
På plats i Canmore
Jag och övriga landslagstruppen har börjat göra oss hemmastadda här i vackra Canmore.
För ja, jag kan verkligen säga att det är otroligt vackert här.
Vi är fortfarande ganska jetlaggade och jag känner att för min del så kommer det ta ytterligare några dagar innan kroppen har börjat ställa om sig och svarar riktigt bra igen.
Har hunnit kört 4 pass på de 3 dagar vi varit här och det är väldigt ovant med höjden och den torra luften som är här.
Banan ligger på ca 1400 meters höjd så det är egentligen inte så hög höjd men då jag även måste använda samma muskelgrupper för allt, och då inte bara på skidåkningen, så blir det extra svårt att hinna återhämta sig ordentligt efteråt.
Har idag hunnit testa ena paret av mina nya skidor jag fått från Skistart, Fischer DP strukturerade med Skimateria-struktur för kallföre, och resultatet är mycket lovande. De går extremt bra i den torra och kalla konstsnön som är här.
Banorna här är också extremt bra anpassade för sit-ski så det är lätt att få bra träningspass både för lugnare pass och intervaller.
De har också löst det bra där banan ligger i samma höjd som den asfalterade gångvägen bredvid vilket gör att det är väldigt lätt att komma till snön och hoppa i min sit-ski från rullstolen.
Gällande formen så tycker jag att den håller i sig bra och bara tidsomställningen kommer ikapp ordentligt och kroppen har anpassats lite mer till höjden och den torra luften så tror jag att det kan bli väldigt bra. Kroppen svarar ändå redan ganska bra. En annan rolig grej är att jag blev kallad för ”en gigantisk kille” när jag träffade några av mina konkurrenter idag (jag är 1-2 huvuden längre än de andra) så jag tar med mig det som något positivt och hoppas att min längd skall kunna ge mig en bra utväxling på banorna här.
På schemat framöver står intervaller imorgon där jag skall försöka testköra sprintbanan (om den är klar) för att väcka kroppen ordentligt innan världscupstävlingarna drar igång den 9/12 med sprint som första tävling. Jag kommer också genomgå en klassificering den 8/12 där de skall bedöma vilken klassning jag kommer få. Det fungerar så att varje åkare får en klassning mellan LW10-LW12 med halvsteg mellan. Där om man är LW10 har man en högre skada (de har ofta inte någon bålstabilitet alls) och LW12 har man en lägre skada (här är de flesta enbens- eller tvåbensamputerade men har full bålstabilitet kvar) för att förenkla det lite. Klassningen påverkar ganska mycket inom para-idrott då en LW10:a kan få åka på t.ex. 86% av tiden mot en LW12:a. Så det är ganska viktigt att klassningen blir rätt.
Foto: Petra Holmbom
Arnt-Christian Furuberg – Paralympisk skidåkare på väg mot PyeongChang 2018
Hej!
Mitt namn är Arnt-Christian Furuberg, svensk längdskidsåkare i Paralandslaget.
Ni kommer kunna följa mig här på Skistarts blogg och på instagram under kommande säsong där det stora målet är Paralympics i PyeongChang 2018.
Vem är jag?
Jag är 30 år gammal och ursprungligen från vårt västliga grannland Norge men uppväxt i den lilla värmländska staden Arvika.
2011 flyttade jag till Borlänge för att studera och sedan blev jag kvar. Planen är att stanna i Dalarna och fortsätta satsa på skidorna.
I december 2013 blev jag hastigt sjuk i en mycket ovanlig autoimmun neurologisk sjukdom.
Den korta versionen av sjukdomen (jag kommer skriva mer om detta vid ett senare tillfälle) är att immunförsvaret förstör mina nerver.
Jag är till större delen förlamad från höfterna och nedåt men med hjälp av rätt medicinering och mycket träning har vissa funktion återkommit.
Vad kommer jag att skriva om?
Just nu är jag i full färd att åka iväg på säsongens, och min första, världscupstävling i Canmore, Kanada.
Här kommer ni att få följa min världscupssäsong och min väg mot Paralympics i PyeongChang 2018.
För er som inte vet vad Paralympics är så råder jag er att följa mig här för att få en bredare och större förståelse kring inte bara parasport utan även skidåkning och idrott i stort. Jag ska försöka dela med mig av hur paraidrott fungerar (mest längdskidor), vilka regler som finns, hur det skiljer sig från ”normal”-idrott och hur de olika utrustningarna ser ut och fungerar.
Ni kommer även få följa de lösningar jag har på alla de olika, små som stora, hinder jag ständigt utsätts för i mitt idrottande.
Det kan vara allt ifrån att hitta övningar som skall fungera på gymmet, så att jag så optimalt som möjligt kan träna just de muskler jag behöver, till hur jag tar mig till och från spåret när det kommit mängder med nysnö.
Jag är mycket glad över samarbetet med Skistart och ser fram emot en mycket spännande säsong med deras hjälp!
Jag hoppas att ni vill följa mig här mot mitt stora mål: PyeongChang 2018!
Senaste kommentarer